Trotsade termometern ikväll och gick ut på promenad. Stjärnorna strålade på himlen och jag njöt. Anser att inget annat i skapelsen vittnar så starkt om Skaparens storhet som stjärnhimlen! De tusentals blinkande solarna mot den mörka bakgrunden predikar Hans makt, Hans härlighet och Hans evighet.
Som människa kan man inte låta bli att fascineras av dess skönhet, samtidigt som himlavalvet känns skrämmande övermäktigt att omfatta. Man försvinner nästan helt i sin litenhet och obetydelse.
Men jag, liten människa, vill ändå lyfta upp blicken. Till den Allsmäktige, Allvetande Guden. Jag vill vädja för de två liv jag bär inom mig. Jag vill vädja för min egen skull, min man och alla våra barn. Jag vill be att han ska fortsätta höra våra böner och hålla sin hand över vår lilla familj.
När jag återvänder hem, väntar två bilburna "änglar" vid vår dörr. Deras besök ger mig det otvivelaktiga svaret. Vi människor kan aldrig bli så små och obetydliga att Gud inte hör våra böner! Tack för den vetskapen! Vi lägger vår framtid i Guds trygga planering.
torsdag 30 januari 2014
Stjärnhimlen
Trotsade termometern ikväll och gick ut på promenad. Stjärnorna strålade på himlen och jag njöt. Anser att inget annat i skapelsen vittnar så starkt om Skaparens storhet som stjärnhimlen! De tusentals blinkande solarna mot den mörka bakgrunden predikar Hans makt, Hans härlighet och Hans evighet.
Som människa kan man inte låta bli att fascineras av dess skönhet, samtidigt som himlavalvet känns skrämmande övermäktigt att omfatta. Man försvinner nästan helt i sin litenhet och obetydelse.
Men jag, liten människa, vill ändå lyfta upp blicken. Till den Allsmäktige, Allvetande Guden. Jag vill vädja för de två liv jag bär inom mig. Jag vill vädja för min egen skull, min man och alla våra barn. Jag vill be att han ska fortsätta höra våra böner och hålla sin hand över vår lilla familj.
När jag återvänder hem, väntar två bilburna "änglar" vid vår dörr. Deras besök ger mig det otvivelaktiga svaret. Vi människor kan aldrig bli så små och obetydliga att Gud inte hör våra böner! Tack för den vetskapen! Vi lägger vår framtid i Guds trygga planering.
Som människa kan man inte låta bli att fascineras av dess skönhet, samtidigt som himlavalvet känns skrämmande övermäktigt att omfatta. Man försvinner nästan helt i sin litenhet och obetydelse.
Men jag, liten människa, vill ändå lyfta upp blicken. Till den Allsmäktige, Allvetande Guden. Jag vill vädja för de två liv jag bär inom mig. Jag vill vädja för min egen skull, min man och alla våra barn. Jag vill be att han ska fortsätta höra våra böner och hålla sin hand över vår lilla familj.
När jag återvänder hem, väntar två bilburna "änglar" vid vår dörr. Deras besök ger mig det otvivelaktiga svaret. Vi människor kan aldrig bli så små och obetydliga att Gud inte hör våra böner! Tack för den vetskapen! Vi lägger vår framtid i Guds trygga planering.
onsdag 29 januari 2014
5 dagar kvar
Jag vaknar varje morgon nu och tackar för det faktum att vi snart nått målet för denna långa resa.Vägen genom den här graviditeten har varit lång, tungvandrad och omgiven av en massa orosmoln. Men samtidigt också en välsignad tid, då vi fått uppleva så många bönesvar! Mot alla odds så har tvillingarna växt och blivit allt starkare. Själv har jag fått vara hemma med min kära familj och klarat av alla vardagsbestyr.
Nu väntar vi bara med glädje på att få ta emot våra gossar. Själv känner jag mig trygg att gå in i förlossningsarbetet. (inte ofta jag själv är lugn och min man nervös, men den här gången har vi ombytta roller). Jag litar på att Gud, som väglett oss såhär långt, ska se till att vår resa nu får ett lyckligt slut!
Tyvärr har jag i detta skede drabbats av en förkylning, med hosta och en gammal astma som gör sig påmind. Så nu hoppas jag bara att jag hinner bli frisk innan det är så dags..
Nu väntar vi bara med glädje på att få ta emot våra gossar. Själv känner jag mig trygg att gå in i förlossningsarbetet. (inte ofta jag själv är lugn och min man nervös, men den här gången har vi ombytta roller). Jag litar på att Gud, som väglett oss såhär långt, ska se till att vår resa nu får ett lyckligt slut!
Tyvärr har jag i detta skede drabbats av en förkylning, med hosta och en gammal astma som gör sig påmind. Så nu hoppas jag bara att jag hinner bli frisk innan det är så dags..
5 dagar kvar
Jag vaknar varje morgon nu och tackar för det faktum att vi snart nått målet för denna långa resa.Vägen genom den här graviditeten har varit lång, tungvandrad och omgiven av en massa orosmoln. Men samtidigt också en välsignad tid, då vi fått uppleva så många bönesvar! Mot alla odds så har tvillingarna växt och blivit allt starkare. Själv har jag fått vara hemma med min kära familj och klarat av alla vardagsbestyr.
Nu väntar vi bara med glädje på att få ta emot våra gossar. Själv känner jag mig trygg att gå in i förlossningsarbetet. (inte ofta jag själv är lugn och min man nervös, men den här gången har vi ombytta roller). Jag litar på att Gud, som väglett oss såhär långt, ska se till att vår resa nu får ett lyckligt slut!
Tyvärr har jag i detta skede drabbats av en förkylning, med hosta och en gammal astma som gör sig påmind. Så nu hoppas jag bara att jag hinner bli frisk innan det är så dags..
Nu väntar vi bara med glädje på att få ta emot våra gossar. Själv känner jag mig trygg att gå in i förlossningsarbetet. (inte ofta jag själv är lugn och min man nervös, men den här gången har vi ombytta roller). Jag litar på att Gud, som väglett oss såhär långt, ska se till att vår resa nu får ett lyckligt slut!
Tyvärr har jag i detta skede drabbats av en förkylning, med hosta och en gammal astma som gör sig påmind. Så nu hoppas jag bara att jag hinner bli frisk innan det är så dags..
lördag 25 januari 2014
Annorlunda löften
Med två bebisar i huset och fyra barn därtill så kommer vardagen snart att bli ganska intensiv. För att underlätta tillvaron så har jag nu skolat upp två flickor till städhjälp. Dessutom har mormor valt att trappa ner till 80 procent i arbetstid, för att kunna vara till hjälp en eller två dagar i veckan. Känns bra.
Men förutom det här, så har jag själv gjort en del egna löften inför det nya året. Jag har beslutat att strunta i:
- Smulfria golv och putsade speglar. Är man rädd att smutsa ner sina strumpor här hos oss, så får man i fortsättningen gå med skorna på.
- Långkok, hembakt och tre rätters middagar. Som kock, går det här emot mina egna principer. Men jag har bestämt mig. Ett år framöver blir det i huvudsak halvfabrikat i matväg här. Vi ska överleva på Findus fiskpinnar, Snellmans knackorvar och Atrias köttbullar.
- Pannrumslivet. Att sköta uppvärmningen med olja i stället för vedeldning är en dyr lösning för vår familj. Men nödvändig, sen när jag har två små bebisar här. Då har jag varken tid eller möjlighet att springa ut och klyva ved, starta brasor eller kånka klabbar.
- Bloggskrivandet. Om allt går vägen och vi får komma hem med två friska gossar så lägger jag skrivandet på hyllan. Även om det varit både roligt och givande att föra dagbok på det här sättet.
- Kaffebjudningar med smarriga cupcakes och hembakade örfilar. Vi har ofta gäster och jag älskar att duka fram kaffebord. Men nu kommer det bara att finnas Boströms rulltårtor på kaffefaten. Hoppas inte dessa rulltårtor skrämmer bort någon. Vår dörr står fortfarande vidöppen och vi hoppas att både väntade och oväntade gäster ska fortsätta att stiga på. Välkommen!!
Varför jag valt att göra dessa beslut är för att jag vill satsa min tid på det jag tycker är det viktigaste, nämligen mina barn. Dygnet har bara 24 timmar och jag vet hur mycket små bebisar kräver i tid och arbete. Förutom att mata, byta blöjor och vyssja tvillingarna så vill jag hinna snyta mina andra barn. Krama dem, sjunga åt dem, läsa sagor, spela Uno, lyssna på dem och ta deras konflikter.
För det andra vill jag spara på mina egna resurser. Jag har varit utbränd en gång och kommer aldrig att riskera att mina barns mamma hamnar på sängbottnen igen. De stunder som sen blir över till min egen användning, så kommer jag att i första hand satsa på att sova. I andra hand att gå uppfriskande hundpromenader. Längtar till den vackra sommarkvällen, då jag igen ska få dra på mig länkskorna och fara ut på joggingrunda. Det brukar göra gott åt en trött mammahjärna.
För att göra dylika beslut behöver man inte ha tvillingar, trillingar eller ens enlingar på kommande. Ni föräldrar, både mammor och pappor, trappa ner i era åtaganden! Barnen är små en så kort, begränsad tid! Sänk era krav och lär er att sjasa bort den där duktighetsrösten, när den vill göra sig påmind. Vad är viktigare? En tvättad bil, proppfull frys, snygg trädgård eller dina barn som behöver dig?!
Personligen hoppas jag att jag ska stiga ner för gott från duktighetspallen. Ber att jag skall lyckas hålla alla mina nya löften!
Men förutom det här, så har jag själv gjort en del egna löften inför det nya året. Jag har beslutat att strunta i:
- Smulfria golv och putsade speglar. Är man rädd att smutsa ner sina strumpor här hos oss, så får man i fortsättningen gå med skorna på.
- Långkok, hembakt och tre rätters middagar. Som kock, går det här emot mina egna principer. Men jag har bestämt mig. Ett år framöver blir det i huvudsak halvfabrikat i matväg här. Vi ska överleva på Findus fiskpinnar, Snellmans knackorvar och Atrias köttbullar.
- Pannrumslivet. Att sköta uppvärmningen med olja i stället för vedeldning är en dyr lösning för vår familj. Men nödvändig, sen när jag har två små bebisar här. Då har jag varken tid eller möjlighet att springa ut och klyva ved, starta brasor eller kånka klabbar.
- Bloggskrivandet. Om allt går vägen och vi får komma hem med två friska gossar så lägger jag skrivandet på hyllan. Även om det varit både roligt och givande att föra dagbok på det här sättet.
- Kaffebjudningar med smarriga cupcakes och hembakade örfilar. Vi har ofta gäster och jag älskar att duka fram kaffebord. Men nu kommer det bara att finnas Boströms rulltårtor på kaffefaten. Hoppas inte dessa rulltårtor skrämmer bort någon. Vår dörr står fortfarande vidöppen och vi hoppas att både väntade och oväntade gäster ska fortsätta att stiga på. Välkommen!!
Varför jag valt att göra dessa beslut är för att jag vill satsa min tid på det jag tycker är det viktigaste, nämligen mina barn. Dygnet har bara 24 timmar och jag vet hur mycket små bebisar kräver i tid och arbete. Förutom att mata, byta blöjor och vyssja tvillingarna så vill jag hinna snyta mina andra barn. Krama dem, sjunga åt dem, läsa sagor, spela Uno, lyssna på dem och ta deras konflikter.
För det andra vill jag spara på mina egna resurser. Jag har varit utbränd en gång och kommer aldrig att riskera att mina barns mamma hamnar på sängbottnen igen. De stunder som sen blir över till min egen användning, så kommer jag att i första hand satsa på att sova. I andra hand att gå uppfriskande hundpromenader. Längtar till den vackra sommarkvällen, då jag igen ska få dra på mig länkskorna och fara ut på joggingrunda. Det brukar göra gott åt en trött mammahjärna.
För att göra dylika beslut behöver man inte ha tvillingar, trillingar eller ens enlingar på kommande. Ni föräldrar, både mammor och pappor, trappa ner i era åtaganden! Barnen är små en så kort, begränsad tid! Sänk era krav och lär er att sjasa bort den där duktighetsrösten, när den vill göra sig påmind. Vad är viktigare? En tvättad bil, proppfull frys, snygg trädgård eller dina barn som behöver dig?!
Personligen hoppas jag att jag ska stiga ner för gott från duktighetspallen. Ber att jag skall lyckas hålla alla mina nya löften!
Annorlunda löften
Med två bebisar i huset och fyra barn därtill så kommer vardagen snart att bli ganska intensiv. För att underlätta tillvaron så har jag nu skolat upp två flickor till städhjälp. Dessutom har mormor valt att trappa ner till 80 procent i arbetstid, för att kunna vara till hjälp en eller två dagar i veckan. Känns bra.
Men förutom det här, så har jag själv gjort en del egna löften inför det nya året. Jag har beslutat att strunta i:
- Smulfria golv och putsade speglar. Är man rädd att smutsa ner sina strumpor här hos oss, så får man i fortsättningen gå med skorna på.
- Långkok, hembakt och tre rätters middagar. Som kock, går det här emot mina egna principer. Men jag har bestämt mig. Ett år framöver blir det i huvudsak halvfabrikat i matväg här. Vi ska överleva på Findus fiskpinnar, Snellmans knackorvar och Atrias köttbullar.
- Pannrumslivet. Att sköta uppvärmningen med olja i stället för vedeldning är en dyr lösning för vår familj. Men nödvändig, sen när jag har två små bebisar här. Då har jag varken tid eller möjlighet att springa ut och klyva ved, starta brasor eller kånka klabbar.
- Bloggskrivandet. Om allt går vägen och vi får komma hem med två friska gossar så lägger jag skrivandet på hyllan. Även om det varit både roligt och givande att föra dagbok på det här sättet.
- Kaffebjudningar med smarriga cupcakes och hembakade örfilar. Vi har ofta gäster och jag älskar att duka fram kaffebord. Men nu kommer det bara att finnas Boströms rulltårtor på kaffefaten. Hoppas inte dessa rulltårtor skrämmer bort någon. Vår dörr står fortfarande vidöppen och vi hoppas att både väntade och oväntade gäster ska fortsätta att stiga på. Välkommen!!
Varför jag valt att göra dessa beslut är för att jag vill satsa min tid på det jag tycker är det viktigaste, nämligen mina barn. Dygnet har bara 24 timmar och jag vet hur mycket små bebisar kräver i tid och arbete. Förutom att mata, byta blöjor och vyssja tvillingarna så vill jag hinna snyta mina andra barn. Krama dem, sjunga åt dem, läsa sagor, spela Uno, lyssna på dem och ta deras konflikter.
För det andra vill jag spara på mina egna resurser. Jag har varit utbränd en gång och kommer aldrig att riskera att mina barns mamma hamnar på sängbottnen igen. De stunder som sen blir över till min egen användning, så kommer jag att i första hand satsa på att sova. I andra hand att gå uppfriskande hundpromenader. Längtar till den vackra sommarkvällen, då jag igen ska få dra på mig länkskorna och fara ut på joggingrunda. Det brukar göra gott åt en trött mammahjärna.
För att göra dylika beslut behöver man inte ha tvillingar, trillingar eller ens enlingar på kommande. Ni föräldrar, både mammor och pappor, trappa ner i era åtaganden! Barnen är små en så kort, begränsad tid! Sänk era krav och lär er att sjasa bort den där duktighetsrösten, när den vill göra sig påmind. Vad är viktigare? En tvättad bil, proppfull frys, snygg trädgård eller dina barn som behöver dig?!
Personligen hoppas jag att jag ska stiga ner för gott från duktighetspallen. Ber att jag skall lyckas hålla alla mina nya löften!
Men förutom det här, så har jag själv gjort en del egna löften inför det nya året. Jag har beslutat att strunta i:
- Smulfria golv och putsade speglar. Är man rädd att smutsa ner sina strumpor här hos oss, så får man i fortsättningen gå med skorna på.
- Långkok, hembakt och tre rätters middagar. Som kock, går det här emot mina egna principer. Men jag har bestämt mig. Ett år framöver blir det i huvudsak halvfabrikat i matväg här. Vi ska överleva på Findus fiskpinnar, Snellmans knackorvar och Atrias köttbullar.
- Pannrumslivet. Att sköta uppvärmningen med olja i stället för vedeldning är en dyr lösning för vår familj. Men nödvändig, sen när jag har två små bebisar här. Då har jag varken tid eller möjlighet att springa ut och klyva ved, starta brasor eller kånka klabbar.
- Bloggskrivandet. Om allt går vägen och vi får komma hem med två friska gossar så lägger jag skrivandet på hyllan. Även om det varit både roligt och givande att föra dagbok på det här sättet.
- Kaffebjudningar med smarriga cupcakes och hembakade örfilar. Vi har ofta gäster och jag älskar att duka fram kaffebord. Men nu kommer det bara att finnas Boströms rulltårtor på kaffefaten. Hoppas inte dessa rulltårtor skrämmer bort någon. Vår dörr står fortfarande vidöppen och vi hoppas att både väntade och oväntade gäster ska fortsätta att stiga på. Välkommen!!
Varför jag valt att göra dessa beslut är för att jag vill satsa min tid på det jag tycker är det viktigaste, nämligen mina barn. Dygnet har bara 24 timmar och jag vet hur mycket små bebisar kräver i tid och arbete. Förutom att mata, byta blöjor och vyssja tvillingarna så vill jag hinna snyta mina andra barn. Krama dem, sjunga åt dem, läsa sagor, spela Uno, lyssna på dem och ta deras konflikter.
För det andra vill jag spara på mina egna resurser. Jag har varit utbränd en gång och kommer aldrig att riskera att mina barns mamma hamnar på sängbottnen igen. De stunder som sen blir över till min egen användning, så kommer jag att i första hand satsa på att sova. I andra hand att gå uppfriskande hundpromenader. Längtar till den vackra sommarkvällen, då jag igen ska få dra på mig länkskorna och fara ut på joggingrunda. Det brukar göra gott åt en trött mammahjärna.
För att göra dylika beslut behöver man inte ha tvillingar, trillingar eller ens enlingar på kommande. Ni föräldrar, både mammor och pappor, trappa ner i era åtaganden! Barnen är små en så kort, begränsad tid! Sänk era krav och lär er att sjasa bort den där duktighetsrösten, när den vill göra sig påmind. Vad är viktigare? En tvättad bil, proppfull frys, snygg trädgård eller dina barn som behöver dig?!
Personligen hoppas jag att jag ska stiga ner för gott från duktighetspallen. Ber att jag skall lyckas hålla alla mina nya löften!
torsdag 23 januari 2014
Korrigerad tidsinställning
Klockslag och datum för mina inlägg har aldrig stämt överens med verkligheten på denna blogg. Kanske nån som har märkt det eller bara undrat varför jag sitter klockan 04.00 nattetid och skriver blogginlägg. Jag har varit medveten om det här, men eftersom jag är väldigt oteknisk av mig så jag har inte ens försökt mig på att forska i saken. Men nu ser min man att jag har haft min tidszon inprogrammerad på "Stilla havet"! Fniss, inget fel med Stilla havets dygnsrytm, men i fortsättningen ska jag försöka hålla mig till vår nordliga tidszon. Så blir inläggen mera rätt i tiden så att säga.
Korrigerad tidsinställning
Klockslag och datum för mina inlägg har aldrig stämt överens med verkligheten på denna blogg. Kanske nån som har märkt det eller bara undrat varför jag sitter klockan 04.00 nattetid och skriver blogginlägg. Jag har varit medveten om det här, men eftersom jag är väldigt oteknisk av mig så jag har inte ens försökt mig på att forska i saken. Men nu ser min man att jag har haft min tidszon inprogrammerad på "Stilla havet"! Fniss, inget fel med Stilla havets dygnsrytm, men i fortsättningen ska jag försöka hålla mig till vår nordliga tidszon. Så blir inläggen mera rätt i tiden så att säga.
Nedräkningen börjar
Var på ny kontroll idag till Möcs och allt såg bra ut. Pojkarna växer i duktig fart nu, gosse A var 2,7 kg och gosse B 2,6 kg. Livliga och välmående i magen och nu har båda ställt sig klara i hjässläge.
Slutdatumet blev 3. februari. Eller startdatumet låter väl kanske bättre? För då startas förlossningen om inte förr med igångsättning. Och förhoppningsvis blir den dagen startskottet för två nya människors liv.
10 dagar kvar. Nedräkningen har börjat på allvar nu. Vad jag längtar efter att få träffa våra underverk!!!
Slutdatumet blev 3. februari. Eller startdatumet låter väl kanske bättre? För då startas förlossningen om inte förr med igångsättning. Och förhoppningsvis blir den dagen startskottet för två nya människors liv.
10 dagar kvar. Nedräkningen har börjat på allvar nu. Vad jag längtar efter att få träffa våra underverk!!!
Nedräkningen börjar
Var på ny kontroll idag till Möcs och allt såg bra ut. Pojkarna växer i duktig fart nu, gosse A var 2,7 kg och gosse B 2,6 kg. Livliga och välmående i magen och nu har båda ställt sig klara i hjässläge.
Slutdatumet blev 3. februari. Eller startdatumet låter väl kanske bättre? För då startas förlossningen om inte förr med igångsättning. Och förhoppningsvis blir den dagen startskottet för två nya människors liv.
10 dagar kvar. Nedräkningen har börjat på allvar nu. Vad jag längtar efter att få träffa våra underverk!!!
Slutdatumet blev 3. februari. Eller startdatumet låter väl kanske bättre? För då startas förlossningen om inte förr med igångsättning. Och förhoppningsvis blir den dagen startskottet för två nya människors liv.
10 dagar kvar. Nedräkningen har börjat på allvar nu. Vad jag längtar efter att få träffa våra underverk!!!
Vi är redo
Graviditeten är inte längre psykiskt påfrestande. Nu är våra tvillingar så stora och starka att de är klara för denna världen. Ett mirakel jag inte kan tacka tillräckligt för!!
Tålmodigt ska jag nu försöka uthärda även den här sista delen av graviditeten. Den fysiskt påfrestande biten. För nu går det nog tungt. Långsamt.
Jag har svårt att vänja mig vid det här klumpiga tillståndet
Mamman som i somras slog framvolter på studsmattan behöver nu assistans för att komma upp ur sängen. Mamman som med lätthet brukar bestiga klätterväggar, kommer nu med nöd och näppe uppför trapporna till vindsvåningen. Mamman, som brukar visa åt sina barn hur man gör en split, kan inte längre knyta sina egna skosnören.
Jag vet inte ens var min kropp börjar och slutar med den påföljden, att jag ständigt går och knuffar till folk och hinner stänga dörren före jag backat ut magen. Och huden straaamar! Skinnet är så ömt att jag helst skulle gå utan jumper hela dagen.
Då jag tycker att det känns jobbigt brukar jag tänka på de stackars pojkarna inne i magen. Hur upplever de situationen just nu? Att ligga ihopknycklad i en trång och mörk livmoder måste vara ganska påfrestande det också. Sen har de ännu till ett syskon i samma rum, som endera skickar dem en spark eller en rak höger.
Imorgon är 35:e graviditetsveckan till ända och jag ska på ny kontroll. Troligtvis får jag då ett slutdatum, då förlossningen sätts igång om inget börjat ske före. Spännande. Men både jag och bebisarna är onekligen redo nu! Redo för förlossning.
Vi är redo
Graviditeten är inte längre psykiskt påfrestande. Nu är våra tvillingar så stora och starka att de är klara för denna världen. Ett mirakel jag inte kan tacka tillräckligt för!!
Tålmodigt ska jag nu försöka uthärda även den här sista delen av graviditeten. Den fysiskt påfrestande biten. För nu går det nog tungt. Långsamt.
Jag har svårt att vänja mig vid det här klumpiga tillståndet
Mamman som i somras slog framvolter på studsmattan behöver nu assistans för att komma upp ur sängen. Mamman som med lätthet brukar bestiga klätterväggar, kommer nu med nöd och näppe uppför trapporna till vindsvåningen. Mamman, som brukar visa åt sina barn hur man gör en split, kan inte längre knyta sina egna skosnören.
Jag vet inte ens var min kropp börjar och slutar med den påföljden, att jag ständigt går och knuffar till folk och hinner stänga dörren före jag backat ut magen. Och huden straaamar! Skinnet är så ömt att jag helst skulle gå utan jumper hela dagen.
Då jag tycker att det känns jobbigt brukar jag tänka på de stackars pojkarna inne i magen. Hur upplever de situationen just nu? Att ligga ihopknycklad i en trång och mörk livmoder måste vara ganska påfrestande det också. Sen har de ännu till ett syskon i samma rum, som endera skickar dem en spark eller en rak höger.
Imorgon är 35:e graviditetsveckan till ända och jag ska på ny kontroll. Troligtvis får jag då ett slutdatum, då förlossningen sätts igång om inget börjat ske före. Spännande. Men både jag och bebisarna är onekligen redo nu! Redo för förlossning.
måndag 20 januari 2014
Sommarlängtan
Vintern är vacker. Men jag tittar helst på det vita landskapet genom fönstret. På en armlängds avstånd från den sprakande brasan i spisen.
Vintern är så livlös i sin frostiga skepnad. Då man bor så här ute på landet, så slår tystnaden riktigt emot en när man stiger ut genom dörren. Åtminstone när man stiger ut genom vår dörr. För på insidan av den överstiger decibelnivån alltför ofta de rekommenderade gränsvärdena.
Tystnaden borde vara skön, men jag kan inte låta bli att längta till ljudet av fågelkvitter, gräshoppor, motorbåtar och stojande barn. Längtar efter varmare tider!
Vintern är så livlös i sin frostiga skepnad. Då man bor så här ute på landet, så slår tystnaden riktigt emot en när man stiger ut genom dörren. Åtminstone när man stiger ut genom vår dörr. För på insidan av den överstiger decibelnivån alltför ofta de rekommenderade gränsvärdena.
Tystnaden borde vara skön, men jag kan inte låta bli att längta till ljudet av fågelkvitter, gräshoppor, motorbåtar och stojande barn. Längtar efter varmare tider!
Sommarlängtan
Vintern är vacker. Men jag tittar helst på det vita landskapet genom fönstret. På en armlängds avstånd från den sprakande brasan i spisen.
Vintern är så livlös i sin frostiga skepnad. Då man bor så här ute på landet, så slår tystnaden riktigt emot en när man stiger ut genom dörren. Åtminstone när man stiger ut genom vår dörr. För på insidan av den överstiger decibelnivån alltför ofta de rekommenderade gränsvärdena.
Tystnaden borde vara skön, men jag kan inte låta bli att längta till ljudet av fågelkvitter, gräshoppor, motorbåtar och stojande barn. Längtar efter varmare tider!
Vintern är så livlös i sin frostiga skepnad. Då man bor så här ute på landet, så slår tystnaden riktigt emot en när man stiger ut genom dörren. Åtminstone när man stiger ut genom vår dörr. För på insidan av den överstiger decibelnivån alltför ofta de rekommenderade gränsvärdena.
Tystnaden borde vara skön, men jag kan inte låta bli att längta till ljudet av fågelkvitter, gräshoppor, motorbåtar och stojande barn. Längtar efter varmare tider!
Kärlek var svaret
Hur ska vi uppfostra våra barn till att visa respekt för oss föräldrar, andra människor, lärare och myndigheter? Till att lyssna, ta hänsyn till andra och följa regler?
Lördagskvällens föreläsare gav bara ett svar: inte genom att kräva respekt av dem utan genom att ge våra barn kärlek, kärlek och kärlek!
Jag hade personligen hoppats på mer konkreta råd och uppfostringsmetoder. Men jo, jag köper det!
Genom att visa kärlek åt våra barn och ta dem på allvar, lyssna till dem och se dem så fostrar vi dem till trygga individer med god självkänsla. Individer som har alla redskap för att växa upp till ansvarsfulla medborgare. Till ungdomar som respekterar sina föräldrar. Till medmänniskor som vill och kan lyssna till andra.
Vår största uppgift som föräldrar är alltså att baka in så mycket kärlek vi kan i vår vardag med barnen. Kärlek i form av tid, närvaro, uppmuntrande ord, kramar...ja listan kan göras hur lång som helst. Att vi som föräldrar sen skulle ha oändliga källor tid och energi till det här är befängt att tro. Men om vi är beredda att vända oss till den högsta instansen av kärlek, nämligen Gud Fader själv så har han lovat att bistå oss!
En annan sak som har mycket avgörande betydelse för våra barns attityder är hur vi föräldrar behandlar varandra. Behandlar vi varandra med kärlek, omtanke och respekt?
Vi får nog önska varandra lycka till i de här viktiga uppgifterna! Om och om igen.
Lördagskvällens föreläsare gav bara ett svar: inte genom att kräva respekt av dem utan genom att ge våra barn kärlek, kärlek och kärlek!
Jag hade personligen hoppats på mer konkreta råd och uppfostringsmetoder. Men jo, jag köper det!
Genom att visa kärlek åt våra barn och ta dem på allvar, lyssna till dem och se dem så fostrar vi dem till trygga individer med god självkänsla. Individer som har alla redskap för att växa upp till ansvarsfulla medborgare. Till ungdomar som respekterar sina föräldrar. Till medmänniskor som vill och kan lyssna till andra.
Vår största uppgift som föräldrar är alltså att baka in så mycket kärlek vi kan i vår vardag med barnen. Kärlek i form av tid, närvaro, uppmuntrande ord, kramar...ja listan kan göras hur lång som helst. Att vi som föräldrar sen skulle ha oändliga källor tid och energi till det här är befängt att tro. Men om vi är beredda att vända oss till den högsta instansen av kärlek, nämligen Gud Fader själv så har han lovat att bistå oss!
En annan sak som har mycket avgörande betydelse för våra barns attityder är hur vi föräldrar behandlar varandra. Behandlar vi varandra med kärlek, omtanke och respekt?
Vi får nog önska varandra lycka till i de här viktiga uppgifterna! Om och om igen.
Kärlek var svaret
Hur ska vi uppfostra våra barn till att visa respekt för oss föräldrar, andra människor, lärare och myndigheter? Till att lyssna, ta hänsyn till andra och följa regler?
Lördagskvällens föreläsare gav bara ett svar: inte genom att kräva respekt av dem utan genom att ge våra barn kärlek, kärlek och kärlek!
Jag hade personligen hoppats på mer konkreta råd och uppfostringsmetoder. Men jo, jag köper det!
Genom att visa kärlek åt våra barn och ta dem på allvar, lyssna till dem och se dem så fostrar vi dem till trygga individer med god självkänsla. Individer som har alla redskap för att växa upp till ansvarsfulla medborgare. Till ungdomar som respekterar sina föräldrar. Till medmänniskor som vill och kan lyssna till andra.
Vår största uppgift som föräldrar är alltså att baka in så mycket kärlek vi kan i vår vardag med barnen. Kärlek i form av tid, närvaro, uppmuntrande ord, kramar...ja listan kan göras hur lång som helst. Att vi som föräldrar sen skulle ha oändliga källor tid och energi till det här är befängt att tro. Men om vi är beredda att vända oss till den högsta instansen av kärlek, nämligen Gud Fader själv så har han lovat att bistå oss!
En annan sak som har mycket avgörande betydelse för våra barns attityder är hur vi föräldrar behandlar varandra. Behandlar vi varandra med kärlek, omtanke och respekt?
Vi får nog önska varandra lycka till i de här viktiga uppgifterna! Om och om igen.
Lördagskvällens föreläsare gav bara ett svar: inte genom att kräva respekt av dem utan genom att ge våra barn kärlek, kärlek och kärlek!
Jag hade personligen hoppats på mer konkreta råd och uppfostringsmetoder. Men jo, jag köper det!
Genom att visa kärlek åt våra barn och ta dem på allvar, lyssna till dem och se dem så fostrar vi dem till trygga individer med god självkänsla. Individer som har alla redskap för att växa upp till ansvarsfulla medborgare. Till ungdomar som respekterar sina föräldrar. Till medmänniskor som vill och kan lyssna till andra.
Vår största uppgift som föräldrar är alltså att baka in så mycket kärlek vi kan i vår vardag med barnen. Kärlek i form av tid, närvaro, uppmuntrande ord, kramar...ja listan kan göras hur lång som helst. Att vi som föräldrar sen skulle ha oändliga källor tid och energi till det här är befängt att tro. Men om vi är beredda att vända oss till den högsta instansen av kärlek, nämligen Gud Fader själv så har han lovat att bistå oss!
En annan sak som har mycket avgörande betydelse för våra barns attityder är hur vi föräldrar behandlar varandra. Behandlar vi varandra med kärlek, omtanke och respekt?
Vi får nog önska varandra lycka till i de här viktiga uppgifterna! Om och om igen.
lördag 18 januari 2014
Uppfostran
Den svåra biten i föräldraskapet är inte skötseln av barnen utan uppfostran. Den där biten, som ska påbörjas senast när barnet inleder sin 3års trots. Förr höjde jag ofta på ögonbrynen åt folks ouppfostrade ungar och tänkte att har föräldrarna inte gjort nånting alls för att lära dessa barn att uppföra sig.
Numera behöver jag aldrig slå mig för bröstet angående andras uppfostringsmetoder. Barnen som slåss i baksätet, står och dansar i kyrkbänken och ligger skrikande på butiksgolvet...De är min egna.
Jag gläds de gånger jag får vara stolt mamma till mina barn. För ja, de är verkligen fina på många olika sätt. Men alltför ofta ser jag mig stå där som den "misslyckade" föräldern, hjälplöst ursäktande mina barns ohyfsade beteende. Då man rodnar av skam och helst ville sjunka genom jorden.
Speciellt måltidssituationerna hos oss är otroligt energikrävande. Vi har livliga barn, som har mycket svårt att hållas på samma stol i tjugo minuter. Det slutar med att någon kastar fiskpinnar i huvudet på sin bordspartner, en annan spottar i maten och en tredje sitter under bordet och drar strumporna av resten. Där sitter vi föräldrar och stirrar uppgivet på varandra. Igen en gång. Vilken taktik ska vi prova med den här gången?
Belöning? "- Om ni sitter fint nu, så kanske mamma hittar glasspinnar till efterrätt."
Hot? "- Ni lämnar utan veckopeng om ni inte genast skärper er!"
Uppmuntran? "- Kära duktiga barn, kan ni visa åt lillebror här hur man ska sitta och äta riktigt snyggt"
Nonchalans? Man väljer att nonchalera barnets negativa beteende. Vill barnet ha uppmärksamhet får det förtjäna det genom positiv handling.
Skrik? Man tappar tålamodet och ryter till så att mjölken skvalpar i glasen.
Gråt? Trötta mamman släpper några tårar, för att om möjligt få barnen att besinna sig.
Jo, det finns många knep att försöka med. Om de sedan visar önskat resultat är en annan sak.
Ibland brukar jag bara låsa in mig på toaletten och be en kort bön. Det brukar hjälpa för stunden. Om inte läget blivit lugnare, så känner jag mig i alla fall lugnare själv.
Ikväll ska jag och min man delta i en föreläsning för småbarnsföräldrar med temat "Sätta gränser". Vi kommer att suga åt oss av kunskapen, som torra svampar och hoppas få med oss hem lite fler goda råd och förhållningssätt.
Om någon av er läsare är intresserad och hinner med, så välkommen ikväll till Flynängens Bönehus kl. 19.00! Föreläsare är f.d poliskonstapel Lars Brunell. Vi hoppas på en givande och intressant kväll!
Numera behöver jag aldrig slå mig för bröstet angående andras uppfostringsmetoder. Barnen som slåss i baksätet, står och dansar i kyrkbänken och ligger skrikande på butiksgolvet...De är min egna.
Jag gläds de gånger jag får vara stolt mamma till mina barn. För ja, de är verkligen fina på många olika sätt. Men alltför ofta ser jag mig stå där som den "misslyckade" föräldern, hjälplöst ursäktande mina barns ohyfsade beteende. Då man rodnar av skam och helst ville sjunka genom jorden.
Speciellt måltidssituationerna hos oss är otroligt energikrävande. Vi har livliga barn, som har mycket svårt att hållas på samma stol i tjugo minuter. Det slutar med att någon kastar fiskpinnar i huvudet på sin bordspartner, en annan spottar i maten och en tredje sitter under bordet och drar strumporna av resten. Där sitter vi föräldrar och stirrar uppgivet på varandra. Igen en gång. Vilken taktik ska vi prova med den här gången?
Belöning? "- Om ni sitter fint nu, så kanske mamma hittar glasspinnar till efterrätt."
Hot? "- Ni lämnar utan veckopeng om ni inte genast skärper er!"
Uppmuntran? "- Kära duktiga barn, kan ni visa åt lillebror här hur man ska sitta och äta riktigt snyggt"
Nonchalans? Man väljer att nonchalera barnets negativa beteende. Vill barnet ha uppmärksamhet får det förtjäna det genom positiv handling.
Skrik? Man tappar tålamodet och ryter till så att mjölken skvalpar i glasen.
Gråt? Trötta mamman släpper några tårar, för att om möjligt få barnen att besinna sig.
Jo, det finns många knep att försöka med. Om de sedan visar önskat resultat är en annan sak.
Ibland brukar jag bara låsa in mig på toaletten och be en kort bön. Det brukar hjälpa för stunden. Om inte läget blivit lugnare, så känner jag mig i alla fall lugnare själv.
Ikväll ska jag och min man delta i en föreläsning för småbarnsföräldrar med temat "Sätta gränser". Vi kommer att suga åt oss av kunskapen, som torra svampar och hoppas få med oss hem lite fler goda råd och förhållningssätt.
Om någon av er läsare är intresserad och hinner med, så välkommen ikväll till Flynängens Bönehus kl. 19.00! Föreläsare är f.d poliskonstapel Lars Brunell. Vi hoppas på en givande och intressant kväll!
Uppfostran
Den svåra biten i föräldraskapet är inte skötseln av barnen utan uppfostran. Den där biten, som ska påbörjas senast när barnet inleder sin 3års trots. Förr höjde jag ofta på ögonbrynen åt folks ouppfostrade ungar och tänkte att har föräldrarna inte gjort nånting alls för att lära dessa barn att uppföra sig.
Numera behöver jag aldrig slå mig för bröstet angående andras uppfostringsmetoder. Barnen som slåss i baksätet, står och dansar i kyrkbänken och ligger skrikande på butiksgolvet...De är min egna.
Jag gläds de gånger jag får vara stolt mamma till mina barn. För ja, de är verkligen fina på många olika sätt. Men alltför ofta ser jag mig stå där som den "misslyckade" föräldern, hjälplöst ursäktande mina barns ohyfsade beteende. Då man rodnar av skam och helst ville sjunka genom jorden.
Speciellt måltidssituationerna hos oss är otroligt energikrävande. Vi har livliga barn, som har mycket svårt att hållas på samma stol i tjugo minuter. Det slutar med att någon kastar fiskpinnar i huvudet på sin bordspartner, en annan spottar i maten och en tredje sitter under bordet och drar strumporna av resten. Där sitter vi föräldrar och stirrar uppgivet på varandra. Igen en gång. Vilken taktik ska vi prova med den här gången?
Belöning? "- Om ni sitter fint nu, så kanske mamma hittar glasspinnar till efterrätt."
Hot? "- Ni lämnar utan veckopeng om ni inte genast skärper er!"
Uppmuntran? "- Kära duktiga barn, kan ni visa åt lillebror här hur man ska sitta och äta riktigt snyggt"
Nonchalans? Man väljer att nonchalera barnets negativa beteende. Vill barnet ha uppmärksamhet får det förtjäna det genom positiv handling.
Skrik? Man tappar tålamodet och ryter till så att mjölken skvalpar i glasen.
Gråt? Trötta mamman släpper några tårar, för att om möjligt få barnen att besinna sig.
Jo, det finns många knep att försöka med. Om de sedan visar önskat resultat är en annan sak.
Ibland brukar jag bara låsa in mig på toaletten och be en kort bön. Det brukar hjälpa för stunden. Om inte läget blivit lugnare, så känner jag mig i alla fall lugnare själv.
Ikväll ska jag och min man delta i en föreläsning för småbarnsföräldrar med temat "Sätta gränser". Vi kommer att suga åt oss av kunskapen, som torra svampar och hoppas få med oss hem lite fler goda råd och förhållningssätt.
Om någon av er läsare är intresserad och hinner med, så välkommen ikväll till Flynängens Bönehus kl. 19.00! Föreläsare är f.d poliskonstapel Lars Brunell. Vi hoppas på en givande och intressant kväll!
Numera behöver jag aldrig slå mig för bröstet angående andras uppfostringsmetoder. Barnen som slåss i baksätet, står och dansar i kyrkbänken och ligger skrikande på butiksgolvet...De är min egna.
Jag gläds de gånger jag får vara stolt mamma till mina barn. För ja, de är verkligen fina på många olika sätt. Men alltför ofta ser jag mig stå där som den "misslyckade" föräldern, hjälplöst ursäktande mina barns ohyfsade beteende. Då man rodnar av skam och helst ville sjunka genom jorden.
Speciellt måltidssituationerna hos oss är otroligt energikrävande. Vi har livliga barn, som har mycket svårt att hållas på samma stol i tjugo minuter. Det slutar med att någon kastar fiskpinnar i huvudet på sin bordspartner, en annan spottar i maten och en tredje sitter under bordet och drar strumporna av resten. Där sitter vi föräldrar och stirrar uppgivet på varandra. Igen en gång. Vilken taktik ska vi prova med den här gången?
Belöning? "- Om ni sitter fint nu, så kanske mamma hittar glasspinnar till efterrätt."
Hot? "- Ni lämnar utan veckopeng om ni inte genast skärper er!"
Uppmuntran? "- Kära duktiga barn, kan ni visa åt lillebror här hur man ska sitta och äta riktigt snyggt"
Nonchalans? Man väljer att nonchalera barnets negativa beteende. Vill barnet ha uppmärksamhet får det förtjäna det genom positiv handling.
Skrik? Man tappar tålamodet och ryter till så att mjölken skvalpar i glasen.
Gråt? Trötta mamman släpper några tårar, för att om möjligt få barnen att besinna sig.
Jo, det finns många knep att försöka med. Om de sedan visar önskat resultat är en annan sak.
Ibland brukar jag bara låsa in mig på toaletten och be en kort bön. Det brukar hjälpa för stunden. Om inte läget blivit lugnare, så känner jag mig i alla fall lugnare själv.
Ikväll ska jag och min man delta i en föreläsning för småbarnsföräldrar med temat "Sätta gränser". Vi kommer att suga åt oss av kunskapen, som torra svampar och hoppas få med oss hem lite fler goda råd och förhållningssätt.
Om någon av er läsare är intresserad och hinner med, så välkommen ikväll till Flynängens Bönehus kl. 19.00! Föreläsare är f.d poliskonstapel Lars Brunell. Vi hoppas på en givande och intressant kväll!
tisdag 14 januari 2014
Godmorgon mamma
Jag har för vana att stiga upp tidigt på mornarna. Så att ja hinner ladda upp i lugn och ro med en stadig frukost, ett bibelord och en kram av min man före han kör iväg till jobbet. Så att jag är förberedd.
Redo för morgonkaoset.
- Mamma, jag vill inte ha socker på flingorna! Ska ha sylt!
- Mamma! Kom och torka!
- Mamma, jag kan inte hitta andra handsken!
- Mammaa!! Levi har hällt ut Oboy paketet!
Mamma behövs väldigt intensivt om mornarna.
Mamma ska rusa hit och mamma ska rusa dit. Sen har man en tid att passa och klockan tickar snabbare än vanligt. Mitt i det hela står ännu hunden och krafsar på dörren. Telefonen börjar ringa.
Jag är matematiskt lagd, men har fortfarande inte hittat något vettigt svar på hur man till vår morgonruljans ska kunna plussa till två hungriga bebisar. Lösningen på den ekvationen ska bli intressant.
Denna morgon vill jag önska alla mammor kraft och tålamod inför dagens utmaningar! Kram till er!
Redo för morgonkaoset.
- Mamma, jag vill inte ha socker på flingorna! Ska ha sylt!
- Mamma! Kom och torka!
- Mamma, jag kan inte hitta andra handsken!
- Mammaa!! Levi har hällt ut Oboy paketet!
Mamma behövs väldigt intensivt om mornarna.
Mamma ska rusa hit och mamma ska rusa dit. Sen har man en tid att passa och klockan tickar snabbare än vanligt. Mitt i det hela står ännu hunden och krafsar på dörren. Telefonen börjar ringa.
Jag är matematiskt lagd, men har fortfarande inte hittat något vettigt svar på hur man till vår morgonruljans ska kunna plussa till två hungriga bebisar. Lösningen på den ekvationen ska bli intressant.
Denna morgon vill jag önska alla mammor kraft och tålamod inför dagens utmaningar! Kram till er!
Godmorgon mamma
Jag har för vana att stiga upp tidigt på mornarna. Så att ja hinner ladda upp i lugn och ro med en stadig frukost, ett bibelord och en kram av min man före han kör iväg till jobbet. Så att jag är förberedd.
Redo för morgonkaoset.
- Mamma, jag vill inte ha socker på flingorna! Ska ha sylt!
- Mamma! Kom och torka!
- Mamma, jag kan inte hitta andra handsken!
- Mammaa!! Levi har hällt ut Oboy paketet!
Mamma behövs väldigt intensivt om mornarna.
Mamma ska rusa hit och mamma ska rusa dit. Sen har man en tid att passa och klockan tickar snabbare än vanligt. Mitt i det hela står ännu hunden och krafsar på dörren. Telefonen börjar ringa.
Jag är matematiskt lagd, men har fortfarande inte hittat något vettigt svar på hur man till vår morgonruljans ska kunna plussa till två hungriga bebisar. Lösningen på den ekvationen ska bli intressant.
Denna morgon vill jag önska alla mammor kraft och tålamod inför dagens utmaningar! Kram till er!
Redo för morgonkaoset.
- Mamma, jag vill inte ha socker på flingorna! Ska ha sylt!
- Mamma! Kom och torka!
- Mamma, jag kan inte hitta andra handsken!
- Mammaa!! Levi har hällt ut Oboy paketet!
Mamma behövs väldigt intensivt om mornarna.
Mamma ska rusa hit och mamma ska rusa dit. Sen har man en tid att passa och klockan tickar snabbare än vanligt. Mitt i det hela står ännu hunden och krafsar på dörren. Telefonen börjar ringa.
Jag är matematiskt lagd, men har fortfarande inte hittat något vettigt svar på hur man till vår morgonruljans ska kunna plussa till två hungriga bebisar. Lösningen på den ekvationen ska bli intressant.
Denna morgon vill jag önska alla mammor kraft och tålamod inför dagens utmaningar! Kram till er!
lördag 11 januari 2014
God nattsömn
Stort tack till er, som snabbt ordnade fram handledsstöd!! Högra handen är fortfarande rätt obrukbar, men nu är värken betydligt mindre. Det bästa av allt är att jag har fått tillbaka nattsömnen! Den känns speciellt dyrbar nu innan man har två nyfödda att ta hand om.
Ikväll har jag känt av lite sammandragningar. Antagligen fick jag nån sorts hormonell retning av all babydoft jag hann andas in, då jag under ett par timmar fick låna systersonen. Vår lilla ljuvliga fadderbaby.
Glad och nöjd var han, helt exemplarisk i umgänget med barnvakter. Jo, för ensam fick jag inte vara i den rollen. Egna barn och andras barn ville prompt delta i skötseln.
Att vi själva har två stycken bebisar på kommande är ju tur. Det verkar finnas många som vill dra barnvagnen och mata flaskan.
Nu ska vi söka fram pyjamasen här och inta snarkposition. Vad gott det ska bli att få avnjuta en skön nattsömn igen!
Godnatt på er allihopa!
Ikväll har jag känt av lite sammandragningar. Antagligen fick jag nån sorts hormonell retning av all babydoft jag hann andas in, då jag under ett par timmar fick låna systersonen. Vår lilla ljuvliga fadderbaby.
Glad och nöjd var han, helt exemplarisk i umgänget med barnvakter. Jo, för ensam fick jag inte vara i den rollen. Egna barn och andras barn ville prompt delta i skötseln.
Att vi själva har två stycken bebisar på kommande är ju tur. Det verkar finnas många som vill dra barnvagnen och mata flaskan.
Nu ska vi söka fram pyjamasen här och inta snarkposition. Vad gott det ska bli att få avnjuta en skön nattsömn igen!
Godnatt på er allihopa!
God nattsömn
Stort tack till er, som snabbt ordnade fram handledsstöd!! Högra handen är fortfarande rätt obrukbar, men nu är värken betydligt mindre. Det bästa av allt är att jag har fått tillbaka nattsömnen! Den känns speciellt dyrbar nu innan man har två nyfödda att ta hand om.
Ikväll har jag känt av lite sammandragningar. Antagligen fick jag nån sorts hormonell retning av all babydoft jag hann andas in, då jag under ett par timmar fick låna systersonen. Vår lilla ljuvliga fadderbaby.
Glad och nöjd var han, helt exemplarisk i umgänget med barnvakter. Jo, för ensam fick jag inte vara i den rollen. Egna barn och andras barn ville prompt delta i skötseln.
Att vi själva har två stycken bebisar på kommande är ju tur. Det verkar finnas många som vill dra barnvagnen och mata flaskan.
Nu ska vi söka fram pyjamasen här och inta snarkposition. Vad gott det ska bli att få avnjuta en skön nattsömn igen!
Godnatt på er allihopa!
Ikväll har jag känt av lite sammandragningar. Antagligen fick jag nån sorts hormonell retning av all babydoft jag hann andas in, då jag under ett par timmar fick låna systersonen. Vår lilla ljuvliga fadderbaby.
Glad och nöjd var han, helt exemplarisk i umgänget med barnvakter. Jo, för ensam fick jag inte vara i den rollen. Egna barn och andras barn ville prompt delta i skötseln.
Att vi själva har två stycken bebisar på kommande är ju tur. Det verkar finnas många som vill dra barnvagnen och mata flaskan.
Nu ska vi söka fram pyjamasen här och inta snarkposition. Vad gott det ska bli att få avnjuta en skön nattsömn igen!
Godnatt på er allihopa!
fredag 10 januari 2014
En uppdatering
Idag var vi på ny undersökning till Kokkola. Min man var med idag och vi fick lugnt andas ut när vi blev försäkrade om att det nog är två bebisar i magen. Inte tre. Baby B är bara en extra livlig kompis, som inte har tid att ligga stilla. Vilket han visade även under den här undersökningen.
Puh, säger jag ärligt. Två bebisar i samma paket känns alldeles tillräckligt stort för oss!
Allt var bra med våra små och de verkar inte ha för bråttom att komma ut heller. Skönt. Det bästa vore ju att de skulle hållas kvar i magen två, tre veckor till. Läkaren pratar om igångsättning i vecka 36 eller 37, men helst skulle man ju önska att man fick komma igång på naturlig väg. Kanske man tar fram hopprepet i slutet av januari eller skidorna, beroende på vädret. Det borde väl få igång systemet.
Efter undersökningen och före rundvandringen så hann vi med en kafferast i sjukhuscafeét. Medan vi satt där kom en halvbekant man gående förbi och vi bjöd honom att sätta sig ner med oss. Den här mannen känner jag från min barndom som en skojfrisk person, som alltid hade tid med oss barn och nära till skratt. Eftersom jag visste att hans fru tidigare varit svårt sjuk, så frågade jag hur de mår i familjen. Hans svar rullade upp en verklighet där våra egna krämpor och bekymmer bleknade och avdunstade helt. Hustruns tillstånd var nu stabilt, men själv hade han nu genomgått sex operationer och hade en lång sjukdomstid bakom sig med svåra smärtor.
Gode Gud, varför drabbas vissa familjer så hårt? Se till dem barmhärtige Herre..hjälp dem!!
Rundvandringen på BB-avdelningen var givande. Utrymmena kändes inte lika gemytliga som på Jakobstads BB. Men helt ok.
Barnvakterna (mormor och morfar) tyckte att vi skulle ta god tid på oss innan vi vände av hemåt. Så vi lydde snällt det rådet och gick ett varv på stan. Inhandlade det sista nödvändiga i pyttesmå klädväg.
Och nu vet jag definitivt att jag nått över gränsen för en normal graviditetsstorlek. Folks ögon lämnar liksom i min navelhöjd och blir stora som kaffefat. Ett gäng unga tjejer såg helt förskräckta ut, när vi mötte dem. Min man skrattade och sa att de där flickorna nog hade färdigt lekt med pojkar i några år framåt.
Som avslutning trotsade vi ännu till plånboken och for till Rosso på middag. Maten vi beställde in var på sin höjd värd en åtta enligt min smakbedömning, men själva upplevelsen att få sätta sig till bords och beställa in doftande mat är klart värt sitt pris! Att få sitta och prata lågmält med varandra och tugga långsamt, det är en obeskrivlig lyx för småbarnsföräldrar. Ingen som blåser ut ljuset, ingen som häller ut mjölkglas, ingen som skriker, ingen som faller av stolen...
Eftersom jag och min man är mycket medvetna om att en sådan här lugn måltidssituation troligtvis inte upprepas på lång tid framöver, så kändes stunden extra festlig. Nästan andäktig.
Tack Gud för den här dagen. Vi får fortsätta i glädje och tacksamhet.
Puh, säger jag ärligt. Två bebisar i samma paket känns alldeles tillräckligt stort för oss!
Allt var bra med våra små och de verkar inte ha för bråttom att komma ut heller. Skönt. Det bästa vore ju att de skulle hållas kvar i magen två, tre veckor till. Läkaren pratar om igångsättning i vecka 36 eller 37, men helst skulle man ju önska att man fick komma igång på naturlig väg. Kanske man tar fram hopprepet i slutet av januari eller skidorna, beroende på vädret. Det borde väl få igång systemet.
Efter undersökningen och före rundvandringen så hann vi med en kafferast i sjukhuscafeét. Medan vi satt där kom en halvbekant man gående förbi och vi bjöd honom att sätta sig ner med oss. Den här mannen känner jag från min barndom som en skojfrisk person, som alltid hade tid med oss barn och nära till skratt. Eftersom jag visste att hans fru tidigare varit svårt sjuk, så frågade jag hur de mår i familjen. Hans svar rullade upp en verklighet där våra egna krämpor och bekymmer bleknade och avdunstade helt. Hustruns tillstånd var nu stabilt, men själv hade han nu genomgått sex operationer och hade en lång sjukdomstid bakom sig med svåra smärtor.
Gode Gud, varför drabbas vissa familjer så hårt? Se till dem barmhärtige Herre..hjälp dem!!
Rundvandringen på BB-avdelningen var givande. Utrymmena kändes inte lika gemytliga som på Jakobstads BB. Men helt ok.
Barnvakterna (mormor och morfar) tyckte att vi skulle ta god tid på oss innan vi vände av hemåt. Så vi lydde snällt det rådet och gick ett varv på stan. Inhandlade det sista nödvändiga i pyttesmå klädväg.
Och nu vet jag definitivt att jag nått över gränsen för en normal graviditetsstorlek. Folks ögon lämnar liksom i min navelhöjd och blir stora som kaffefat. Ett gäng unga tjejer såg helt förskräckta ut, när vi mötte dem. Min man skrattade och sa att de där flickorna nog hade färdigt lekt med pojkar i några år framåt.
Som avslutning trotsade vi ännu till plånboken och for till Rosso på middag. Maten vi beställde in var på sin höjd värd en åtta enligt min smakbedömning, men själva upplevelsen att få sätta sig till bords och beställa in doftande mat är klart värt sitt pris! Att få sitta och prata lågmält med varandra och tugga långsamt, det är en obeskrivlig lyx för småbarnsföräldrar. Ingen som blåser ut ljuset, ingen som häller ut mjölkglas, ingen som skriker, ingen som faller av stolen...
Eftersom jag och min man är mycket medvetna om att en sådan här lugn måltidssituation troligtvis inte upprepas på lång tid framöver, så kändes stunden extra festlig. Nästan andäktig.
Tack Gud för den här dagen. Vi får fortsätta i glädje och tacksamhet.
En uppdatering
Idag var vi på ny undersökning till Kokkola. Min man var med idag och vi fick lugnt andas ut när vi blev försäkrade om att det nog är två bebisar i magen. Inte tre. Baby B är bara en extra livlig kompis, som inte har tid att ligga stilla. Vilket han visade även under den här undersökningen.
Puh, säger jag ärligt. Två bebisar i samma paket känns alldeles tillräckligt stort för oss!
Allt var bra med våra små och de verkar inte ha för bråttom att komma ut heller. Skönt. Det bästa vore ju att de skulle hållas kvar i magen två, tre veckor till. Läkaren pratar om igångsättning i vecka 36 eller 37, men helst skulle man ju önska att man fick komma igång på naturlig väg. Kanske man tar fram hopprepet i slutet av januari eller skidorna, beroende på vädret. Det borde väl få igång systemet.
Efter undersökningen och före rundvandringen så hann vi med en kafferast i sjukhuscafeét. Medan vi satt där kom en halvbekant man gående förbi och vi bjöd honom att sätta sig ner med oss. Den här mannen känner jag från min barndom som en skojfrisk person, som alltid hade tid med oss barn och nära till skratt. Eftersom jag visste att hans fru tidigare varit svårt sjuk, så frågade jag hur de mår i familjen. Hans svar rullade upp en verklighet där våra egna krämpor och bekymmer bleknade och avdunstade helt. Hustruns tillstånd var nu stabilt, men själv hade han nu genomgått sex operationer och hade en lång sjukdomstid bakom sig med svåra smärtor.
Gode Gud, varför drabbas vissa familjer så hårt? Se till dem barmhärtige Herre..hjälp dem!!
Rundvandringen på BB-avdelningen var givande. Utrymmena kändes inte lika gemytliga som på Jakobstads BB. Men helt ok.
Barnvakterna (mormor och morfar) tyckte att vi skulle ta god tid på oss innan vi vände av hemåt. Så vi lydde snällt det rådet och gick ett varv på stan. Inhandlade det sista nödvändiga i pyttesmå klädväg.
Och nu vet jag definitivt att jag nått över gränsen för en normal graviditetsstorlek. Folks ögon lämnar liksom i min navelhöjd och blir stora som kaffefat. Ett gäng unga tjejer såg helt förskräckta ut, när vi mötte dem. Min man skrattade och sa att de där flickorna nog hade färdigt lekt med pojkar i några år framåt.
Som avslutning trotsade vi ännu till plånboken och for till Rosso på middag. Maten vi beställde in var på sin höjd värd en åtta enligt min smakbedömning, men själva upplevelsen att få sätta sig till bords och beställa in doftande mat är klart värt sitt pris! Att få sitta och prata lågmält med varandra och tugga långsamt, det är en obeskrivlig lyx för småbarnsföräldrar. Ingen som blåser ut ljuset, ingen som häller ut mjölkglas, ingen som skriker, ingen som faller av stolen...
Eftersom jag och min man är mycket medvetna om att en sådan här lugn måltidssituation troligtvis inte upprepas på lång tid framöver, så kändes stunden extra festlig. Nästan andäktig.
Tack Gud för den här dagen. Vi får fortsätta i glädje och tacksamhet.
Puh, säger jag ärligt. Två bebisar i samma paket känns alldeles tillräckligt stort för oss!
Allt var bra med våra små och de verkar inte ha för bråttom att komma ut heller. Skönt. Det bästa vore ju att de skulle hållas kvar i magen två, tre veckor till. Läkaren pratar om igångsättning i vecka 36 eller 37, men helst skulle man ju önska att man fick komma igång på naturlig väg. Kanske man tar fram hopprepet i slutet av januari eller skidorna, beroende på vädret. Det borde väl få igång systemet.
Efter undersökningen och före rundvandringen så hann vi med en kafferast i sjukhuscafeét. Medan vi satt där kom en halvbekant man gående förbi och vi bjöd honom att sätta sig ner med oss. Den här mannen känner jag från min barndom som en skojfrisk person, som alltid hade tid med oss barn och nära till skratt. Eftersom jag visste att hans fru tidigare varit svårt sjuk, så frågade jag hur de mår i familjen. Hans svar rullade upp en verklighet där våra egna krämpor och bekymmer bleknade och avdunstade helt. Hustruns tillstånd var nu stabilt, men själv hade han nu genomgått sex operationer och hade en lång sjukdomstid bakom sig med svåra smärtor.
Gode Gud, varför drabbas vissa familjer så hårt? Se till dem barmhärtige Herre..hjälp dem!!
Rundvandringen på BB-avdelningen var givande. Utrymmena kändes inte lika gemytliga som på Jakobstads BB. Men helt ok.
Barnvakterna (mormor och morfar) tyckte att vi skulle ta god tid på oss innan vi vände av hemåt. Så vi lydde snällt det rådet och gick ett varv på stan. Inhandlade det sista nödvändiga i pyttesmå klädväg.
Och nu vet jag definitivt att jag nått över gränsen för en normal graviditetsstorlek. Folks ögon lämnar liksom i min navelhöjd och blir stora som kaffefat. Ett gäng unga tjejer såg helt förskräckta ut, när vi mötte dem. Min man skrattade och sa att de där flickorna nog hade färdigt lekt med pojkar i några år framåt.
Som avslutning trotsade vi ännu till plånboken och for till Rosso på middag. Maten vi beställde in var på sin höjd värd en åtta enligt min smakbedömning, men själva upplevelsen att få sätta sig till bords och beställa in doftande mat är klart värt sitt pris! Att få sitta och prata lågmält med varandra och tugga långsamt, det är en obeskrivlig lyx för småbarnsföräldrar. Ingen som blåser ut ljuset, ingen som häller ut mjölkglas, ingen som skriker, ingen som faller av stolen...
Eftersom jag och min man är mycket medvetna om att en sådan här lugn måltidssituation troligtvis inte upprepas på lång tid framöver, så kändes stunden extra festlig. Nästan andäktig.
Tack Gud för den här dagen. Vi får fortsätta i glädje och tacksamhet.
tisdag 7 januari 2014
Utökat medlidanderegister
Karpaltunnelsyndrom. Har du hört om nåt sånt? Det hade inte jag heller gjort, förrän två veckor tillbaka då jag började få ont i högra handleden och armen. Handen domnade och blev kraftlös. Tänkte att det var övergående, men när smärtan blev svårare och började hålla mig vaken om nätterna fick jag börja forska i saken. Nu vet jag.
Karpaltunnelsyndrom innebär att vissa senor och nerver i handleden kommer i kläm och detta kan drabba människor som i sitt yrke ofta belastar handleden. Gravida hör också till riskgruppen. Andra bakomliggande faktorer kan vara järnbrist eller underproduktion av sköldkörtelhormon.
Eftersom jag matchar in på alla dessa fyra punkter, är det väl knappast konstigt att jag drabbas av fenomenet. Till all lycka behöver jag knappast genomgå någon operation i det här läget, utan kan vänta mig att symptomen ska försvinna en tid efter förlossningen.
Vad är nu vitsen med den här värkande handleden? Kanske att mitt medlidanderegister ska utökas med ännu en målgrupp. Under den här graviditeten har jag lärt mig lida bland annat med folk som har migrän, folk som har åderbråck, folk som lider av blodtrycksfall och nu även folk som lider av karpaltunnelsyndrom.
Man fostras så länge man lever..
Karpaltunnelsyndrom innebär att vissa senor och nerver i handleden kommer i kläm och detta kan drabba människor som i sitt yrke ofta belastar handleden. Gravida hör också till riskgruppen. Andra bakomliggande faktorer kan vara järnbrist eller underproduktion av sköldkörtelhormon.
Eftersom jag matchar in på alla dessa fyra punkter, är det väl knappast konstigt att jag drabbas av fenomenet. Till all lycka behöver jag knappast genomgå någon operation i det här läget, utan kan vänta mig att symptomen ska försvinna en tid efter förlossningen.
Vad är nu vitsen med den här värkande handleden? Kanske att mitt medlidanderegister ska utökas med ännu en målgrupp. Under den här graviditeten har jag lärt mig lida bland annat med folk som har migrän, folk som har åderbråck, folk som lider av blodtrycksfall och nu även folk som lider av karpaltunnelsyndrom.
Man fostras så länge man lever..
Utökat medlidanderegister
Karpaltunnelsyndrom. Har du hört om nåt sånt? Det hade inte jag heller gjort, förrän två veckor tillbaka då jag började få ont i högra handleden och armen. Handen domnade och blev kraftlös. Tänkte att det var övergående, men när smärtan blev svårare och började hålla mig vaken om nätterna fick jag börja forska i saken. Nu vet jag.
Karpaltunnelsyndrom innebär att vissa senor och nerver i handleden kommer i kläm och detta kan drabba människor som i sitt yrke ofta belastar handleden. Gravida hör också till riskgruppen. Andra bakomliggande faktorer kan vara järnbrist eller underproduktion av sköldkörtelhormon.
Eftersom jag matchar in på alla dessa fyra punkter, är det väl knappast konstigt att jag drabbas av fenomenet. Till all lycka behöver jag knappast genomgå någon operation i det här läget, utan kan vänta mig att symptomen ska försvinna en tid efter förlossningen.
Vad är nu vitsen med den här värkande handleden? Kanske att mitt medlidanderegister ska utökas med ännu en målgrupp. Under den här graviditeten har jag lärt mig lida bland annat med folk som har migrän, folk som har åderbråck, folk som lider av blodtrycksfall och nu även folk som lider av karpaltunnelsyndrom.
Man fostras så länge man lever..
Karpaltunnelsyndrom innebär att vissa senor och nerver i handleden kommer i kläm och detta kan drabba människor som i sitt yrke ofta belastar handleden. Gravida hör också till riskgruppen. Andra bakomliggande faktorer kan vara järnbrist eller underproduktion av sköldkörtelhormon.
Eftersom jag matchar in på alla dessa fyra punkter, är det väl knappast konstigt att jag drabbas av fenomenet. Till all lycka behöver jag knappast genomgå någon operation i det här läget, utan kan vänta mig att symptomen ska försvinna en tid efter förlossningen.
Vad är nu vitsen med den här värkande handleden? Kanske att mitt medlidanderegister ska utökas med ännu en målgrupp. Under den här graviditeten har jag lärt mig lida bland annat med folk som har migrän, folk som har åderbråck, folk som lider av blodtrycksfall och nu även folk som lider av karpaltunnelsyndrom.
Man fostras så länge man lever..
söndag 5 januari 2014
Att cykla omkull
Min fyraåring cyklade just omkull när vi var på promenad. Jag väntade mig en skvätt tårar men grabben låg där med helt lycklig uppsyn, när jag hann ikapp honom.
- Titta mamma vilken fin sten jag hittade!!
Precis så är det. Ibland behöver vi cykla omkull. Medan vi ligger där, så upptäcker vi plötsligt nya fina saker i våra liv. Annars skulle vi bara susa förbi i hög fart. Trampa på i blindo.
- Titta mamma vilken fin sten jag hittade!!
Precis så är det. Ibland behöver vi cykla omkull. Medan vi ligger där, så upptäcker vi plötsligt nya fina saker i våra liv. Annars skulle vi bara susa förbi i hög fart. Trampa på i blindo.
Att cykla omkull
Min fyraåring cyklade just omkull när vi var på promenad. Jag väntade mig en skvätt tårar men grabben låg där med helt lycklig uppsyn, när jag hann ikapp honom.
- Titta mamma vilken fin sten jag hittade!!
Precis så är det. Ibland behöver vi cykla omkull. Medan vi ligger där, så upptäcker vi plötsligt nya fina saker i våra liv. Annars skulle vi bara susa förbi i hög fart. Trampa på i blindo.
- Titta mamma vilken fin sten jag hittade!!
Precis så är det. Ibland behöver vi cykla omkull. Medan vi ligger där, så upptäcker vi plötsligt nya fina saker i våra liv. Annars skulle vi bara susa förbi i hög fart. Trampa på i blindo.
fredag 3 januari 2014
Min dotter
Igår var det sju år sedan min dotter föddes. Hon var ett efterlängtat syskon och blev Nyårsbabyn år 2007. En lättskött ljuvlig bebis, som sen växte upp till en bestämd liten dam.
Vår Maja är en rödlätt, söt tjej med näsan täckta av fräknar. Livlig, glad och klipsk. Men också näsvis och ofta oregerlig. Skepparnabbas egen Pippi Långstrump.
Men samtidigt som hon är ett rätt bångstyrigt barn, så har hon samma fina egenskaper som Astrid Lindgrens Pippi i att alltid försvara de svaga och ta tag i orättvisor. Hon är inte rädd att blanda sig i om hon tycker att nån blir orättvist behandlad.
Här inför julen kom hon hem en dag och hade bråttom att slänga av sig ytterkläderna. Hon berättade upprört att en kompis på förskolan pysslat julkort åt alla tjejkompisar. Det var hon ju glad åt men problemet var bara att de fyra pojkarna inte fick några julkort. Hon satte genast igång med saxen, klippte och limmade. Klart att gossarna också behövde julkort.
Ikväll har hon skrikit och rasat över det faktum att storabror ska börja spela i ett fotbollslag, medan utbudet på tjejfotbollslag är lika med noll.
Med envishet kommer man långt. Jo, vår lilla flicka cyklade utan stödhjul vid 2 år och 5 månaders ålder. Hon åkte skridskor vid tre års ålder och läste vid fyra. Men som förälder, till ett väldigt viljestarkt barn ställs man ofta i problemsituationer. Hur ska man hantera alla dessa konflikter som uppstår? Tålamodet, uppfinningsrikedomen och självbehärskningen tänjs till det yttersta.
Jag har funderat ganska mycket på mor- och dotterrelationen sedan jag läste två böcker av Francine Rivers. En "Mors förhoppning" och "En dotters dröm". Läsvärda böcker, som berättar gripande om relationen mellan mamma och dotter i flera generationer. Som visar på hur vi formas av våra egna relationer till våra mödrar. Det bagaget bär vi sedan både medvetet och omedvetet vidare till våra egna döttrar. På gott och ont.
Älskade dotter, själv har jag misslyckats. Jag har verkligen inte nått upp till den mor- och dotterrelation, som jag drömt om. Du och jag kommer så ofta på kant med varandra och jag har svårt att orka med alla dina viljeyttringar. Men jag älskar dej Maja och hoppas att jag får många år på mig att visa hur högt jag gör det. Du är en underbar tjej och jag vet att du kommer att bli något alldeles extra!!<3 <3
Vår Maja är en rödlätt, söt tjej med näsan täckta av fräknar. Livlig, glad och klipsk. Men också näsvis och ofta oregerlig. Skepparnabbas egen Pippi Långstrump.
Men samtidigt som hon är ett rätt bångstyrigt barn, så har hon samma fina egenskaper som Astrid Lindgrens Pippi i att alltid försvara de svaga och ta tag i orättvisor. Hon är inte rädd att blanda sig i om hon tycker att nån blir orättvist behandlad.
Här inför julen kom hon hem en dag och hade bråttom att slänga av sig ytterkläderna. Hon berättade upprört att en kompis på förskolan pysslat julkort åt alla tjejkompisar. Det var hon ju glad åt men problemet var bara att de fyra pojkarna inte fick några julkort. Hon satte genast igång med saxen, klippte och limmade. Klart att gossarna också behövde julkort.
Ikväll har hon skrikit och rasat över det faktum att storabror ska börja spela i ett fotbollslag, medan utbudet på tjejfotbollslag är lika med noll.
Med envishet kommer man långt. Jo, vår lilla flicka cyklade utan stödhjul vid 2 år och 5 månaders ålder. Hon åkte skridskor vid tre års ålder och läste vid fyra. Men som förälder, till ett väldigt viljestarkt barn ställs man ofta i problemsituationer. Hur ska man hantera alla dessa konflikter som uppstår? Tålamodet, uppfinningsrikedomen och självbehärskningen tänjs till det yttersta.
Jag har funderat ganska mycket på mor- och dotterrelationen sedan jag läste två böcker av Francine Rivers. En "Mors förhoppning" och "En dotters dröm". Läsvärda böcker, som berättar gripande om relationen mellan mamma och dotter i flera generationer. Som visar på hur vi formas av våra egna relationer till våra mödrar. Det bagaget bär vi sedan både medvetet och omedvetet vidare till våra egna döttrar. På gott och ont.
Älskade dotter, själv har jag misslyckats. Jag har verkligen inte nått upp till den mor- och dotterrelation, som jag drömt om. Du och jag kommer så ofta på kant med varandra och jag har svårt att orka med alla dina viljeyttringar. Men jag älskar dej Maja och hoppas att jag får många år på mig att visa hur högt jag gör det. Du är en underbar tjej och jag vet att du kommer att bli något alldeles extra!!<3 <3
Min dotter
Igår var det sju år sedan min dotter föddes. Hon var ett efterlängtat syskon och blev Nyårsbabyn år 2007. En lättskött ljuvlig bebis, som sen växte upp till en bestämd liten dam.
Vår Maja är en rödlätt, söt tjej med näsan täckta av fräknar. Livlig, glad och klipsk. Men också näsvis och ofta oregerlig. Skepparnabbas egen Pippi Långstrump.
Men samtidigt som hon är ett rätt bångstyrigt barn, så har hon samma fina egenskaper som Astrid Lindgrens Pippi i att alltid försvara de svaga och ta tag i orättvisor. Hon är inte rädd att blanda sig i om hon tycker att nån blir orättvist behandlad.
Här inför julen kom hon hem en dag och hade bråttom att slänga av sig ytterkläderna. Hon berättade upprört att en kompis på förskolan pysslat julkort åt alla tjejkompisar. Det var hon ju glad åt men problemet var bara att de fyra pojkarna inte fick några julkort. Hon satte genast igång med saxen, klippte och limmade. Klart att gossarna också behövde julkort.
Ikväll har hon skrikit och rasat över det faktum att storabror ska börja spela i ett fotbollslag, medan utbudet på tjejfotbollslag är lika med noll.
Med envishet kommer man långt. Jo, vår lilla flicka cyklade utan stödhjul vid 2 år och 5 månaders ålder. Hon åkte skridskor vid tre års ålder och läste vid fyra. Men som förälder, till ett väldigt viljestarkt barn ställs man ofta i problemsituationer. Hur ska man hantera alla dessa konflikter som uppstår? Tålamodet, uppfinningsrikedomen och självbehärskningen tänjs till det yttersta.
Jag har funderat ganska mycket på mor- och dotterrelationen sedan jag läste två böcker av Francine Rivers. En "Mors förhoppning" och "En dotters dröm". Läsvärda böcker, som berättar gripande om relationen mellan mamma och dotter i flera generationer. Som visar på hur vi formas av våra egna relationer till våra mödrar. Det bagaget bär vi sedan både medvetet och omedvetet vidare till våra egna döttrar. På gott och ont.
Älskade dotter, själv har jag misslyckats. Jag har verkligen inte nått upp till den mor- och dotterrelation, som jag drömt om. Du och jag kommer så ofta på kant med varandra och jag har svårt att orka med alla dina viljeyttringar. Men jag älskar dej Maja och hoppas att jag får många år på mig att visa hur högt jag gör det. Du är en underbar tjej och jag vet att du kommer att bli något alldeles extra!!<3 <3
Vår Maja är en rödlätt, söt tjej med näsan täckta av fräknar. Livlig, glad och klipsk. Men också näsvis och ofta oregerlig. Skepparnabbas egen Pippi Långstrump.
Men samtidigt som hon är ett rätt bångstyrigt barn, så har hon samma fina egenskaper som Astrid Lindgrens Pippi i att alltid försvara de svaga och ta tag i orättvisor. Hon är inte rädd att blanda sig i om hon tycker att nån blir orättvist behandlad.
Här inför julen kom hon hem en dag och hade bråttom att slänga av sig ytterkläderna. Hon berättade upprört att en kompis på förskolan pysslat julkort åt alla tjejkompisar. Det var hon ju glad åt men problemet var bara att de fyra pojkarna inte fick några julkort. Hon satte genast igång med saxen, klippte och limmade. Klart att gossarna också behövde julkort.
Ikväll har hon skrikit och rasat över det faktum att storabror ska börja spela i ett fotbollslag, medan utbudet på tjejfotbollslag är lika med noll.
Med envishet kommer man långt. Jo, vår lilla flicka cyklade utan stödhjul vid 2 år och 5 månaders ålder. Hon åkte skridskor vid tre års ålder och läste vid fyra. Men som förälder, till ett väldigt viljestarkt barn ställs man ofta i problemsituationer. Hur ska man hantera alla dessa konflikter som uppstår? Tålamodet, uppfinningsrikedomen och självbehärskningen tänjs till det yttersta.
Jag har funderat ganska mycket på mor- och dotterrelationen sedan jag läste två böcker av Francine Rivers. En "Mors förhoppning" och "En dotters dröm". Läsvärda böcker, som berättar gripande om relationen mellan mamma och dotter i flera generationer. Som visar på hur vi formas av våra egna relationer till våra mödrar. Det bagaget bär vi sedan både medvetet och omedvetet vidare till våra egna döttrar. På gott och ont.
Älskade dotter, själv har jag misslyckats. Jag har verkligen inte nått upp till den mor- och dotterrelation, som jag drömt om. Du och jag kommer så ofta på kant med varandra och jag har svårt att orka med alla dina viljeyttringar. Men jag älskar dej Maja och hoppas att jag får många år på mig att visa hur högt jag gör det. Du är en underbar tjej och jag vet att du kommer att bli något alldeles extra!!<3 <3
torsdag 2 januari 2014
Nytt år
....................................................................................................................................................................... .................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.......................................................................................
Som oskrivna rader på ett tomt papper. Ett nytt år. Nya timmar och nya dagar att fylla med innehåll.
Hoppas att ingen av er har den nya kalendern för 2014 färdigt ifylld. Vi behöver oplanerad tid, för att kunna växa som människor. Och ha tid med våra medmänniskor.
Gud hjälp oss alla att fylla detta nya år med ett meningsfullt innehåll och nya möjligheter!<3
Nytt år
....................................................................................................................................................................... .................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.................................................................................................................................................................................
.......................................................................................
Som oskrivna rader på ett tomt papper. Ett nytt år. Nya timmar och nya dagar att fylla med innehåll.
Hoppas att ingen av er har den nya kalendern för 2014 färdigt ifylld. Vi behöver oplanerad tid, för att kunna växa som människor. Och ha tid med våra medmänniskor.
Gud hjälp oss alla att fylla detta nya år med ett meningsfullt innehåll och nya möjligheter!<3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)