Jag förundras över den här bloggvärlden, alla tusentals bloggare och alla tusentals läsare. Då jag startade min blogg trodde jag att ingen annan än min närmsta krets skulle göra sig besväret att läsa den och nu ligger besökarantalet på 200-300 varje dag. Över 30.000 sidvyer på ett halvt år.
Är det oartigt i bloggvärlden att bara vara skrivare och inte läsare? Ingen aning. Men jag erkänner att jag ytterst sällan läser andras bloggar. De två fina bloggar som två av mina vänner drivit har lagts på is, så nu har jag ingen speciell blogg jag följer. Min ursäkt är, att jag aldrig trivts framför datorn längre än nödvändigt.
De höga läsarsiffrorna skrämmer mig lite och det känns plötsligt mer komplicerat att skriva. Stjäl min blogg bara andras dyrbara tid? Tid som andra borde ägna åt att samtala med sina barn, besöka gamla mormor eller ringa upp en god vän? Jag som alltid varit allergisk mot det här att "slösa" tid framför datorn.
Men sen inser jag att bloggläsandet, kan vara den enda avkoppling en annan mamma har. Ett andningshål, där man får glömma sina egna vardagsbekymmer för en stund.
Jag läser gärna böcker, går promenader och knådar bröddegar. En annan läser bloggar, surfar på nätet eller spelar Candy Crush. Vilket ska nu anses vara bättre eller sämre om syftet är detsamma: att koppla av.
Bara vi kommer ihåg att mestadels vara uppkopplade i vår egen verklighet! För det är där det fantastiska livet pågår!
torsdag 31 oktober 2013
Bloggvärlden
Jag förundras över den här bloggvärlden, alla tusentals bloggare och alla tusentals läsare. Då jag startade min blogg trodde jag att ingen annan än min närmsta krets skulle göra sig besväret att läsa den och nu ligger besökarantalet på 200-300 varje dag. Över 30.000 sidvyer på ett halvt år.
Är det oartigt i bloggvärlden att bara vara skrivare och inte läsare? Ingen aning. Men jag erkänner att jag ytterst sällan läser andras bloggar. De två fina bloggar som två av mina vänner drivit har lagts på is, så nu har jag ingen speciell blogg jag följer. Min ursäkt är, att jag aldrig trivts framför datorn längre än nödvändigt.
De höga läsarsiffrorna skrämmer mig lite och det känns plötsligt mer komplicerat att skriva. Stjäl min blogg bara andras dyrbara tid? Tid som andra borde ägna åt att samtala med sina barn, besöka gamla mormor eller ringa upp en god vän? Jag som alltid varit allergisk mot det här att "slösa" tid framför datorn.
Men sen inser jag att bloggläsandet, kan vara den enda avkoppling en annan mamma har. Ett andningshål, där man får glömma sina egna vardagsbekymmer för en stund.
Jag läser gärna böcker, går promenader och knådar bröddegar. En annan läser bloggar, surfar på nätet eller spelar Candy Crush. Vilket ska nu anses vara bättre eller sämre om syftet är detsamma: att koppla av.
Bara vi kommer ihåg att mestadels vara uppkopplade i vår egen verklighet! För det är där det fantastiska livet pågår!
Är det oartigt i bloggvärlden att bara vara skrivare och inte läsare? Ingen aning. Men jag erkänner att jag ytterst sällan läser andras bloggar. De två fina bloggar som två av mina vänner drivit har lagts på is, så nu har jag ingen speciell blogg jag följer. Min ursäkt är, att jag aldrig trivts framför datorn längre än nödvändigt.
De höga läsarsiffrorna skrämmer mig lite och det känns plötsligt mer komplicerat att skriva. Stjäl min blogg bara andras dyrbara tid? Tid som andra borde ägna åt att samtala med sina barn, besöka gamla mormor eller ringa upp en god vän? Jag som alltid varit allergisk mot det här att "slösa" tid framför datorn.
Men sen inser jag att bloggläsandet, kan vara den enda avkoppling en annan mamma har. Ett andningshål, där man får glömma sina egna vardagsbekymmer för en stund.
Jag läser gärna böcker, går promenader och knådar bröddegar. En annan läser bloggar, surfar på nätet eller spelar Candy Crush. Vilket ska nu anses vara bättre eller sämre om syftet är detsamma: att koppla av.
Bara vi kommer ihåg att mestadels vara uppkopplade i vår egen verklighet! För det är där det fantastiska livet pågår!
tisdag 29 oktober 2013
Ett brev
Det är inte alla dagar vi gör besväret att tömma postlådan. Innehållet brukar antingen vara ointressant eller så skrämmande. Tråkig reklam eller så dessa vita illavarslande räkningskuvert. Men idag fanns där ett brev, skrivet med prydlig handstil.
Brevet innehöll en kort, anonym hälsning som fick mig att gråta. Brevet innehöll också en orangefärgad pengasedel och min första tanke är att detta kan jag inte ta emot!! Visst har det varit extra knapert nu när jag själv inte kunnat bidra till familjens försörjning i och med graviditeten. Men det finns ju så många andra, som har det värre...
Det är typisk österbottnisk stolthet, att man vill klara sig själv till vilket pris som helst. Fast visst värmer det ett människohjärta, när någon sträcker ut en hjälpande hand. Vi borde ta exempel av den anonyma brevskrivaren, för vi känner alla någon som är i behov av hjälp. Alla har vi inte pengar att bidra med, men kanske har vi tid eller praktisk hjälp att erbjuda. Ingen kan göra allt som det heter, men alla kan vi göra något för varandra!
Du avsändare..om du läser det här inlägget så vill jag du ska veta att din gåva berörde oss på djupet. Vi kommer aldrig att kunna tacka dig som vi önskar, eftersom vi inte ens vet vem du är. Men du ska veta att din gåva gjorde stor skillnad och vi hoppas att vi någon dag kan återgälda den åt någon annan som kan tänkas behöva vår hjälp.
Gud välsigne dig och din familj i stora mått!! Kram!!
Brevet innehöll en kort, anonym hälsning som fick mig att gråta. Brevet innehöll också en orangefärgad pengasedel och min första tanke är att detta kan jag inte ta emot!! Visst har det varit extra knapert nu när jag själv inte kunnat bidra till familjens försörjning i och med graviditeten. Men det finns ju så många andra, som har det värre...
Det är typisk österbottnisk stolthet, att man vill klara sig själv till vilket pris som helst. Fast visst värmer det ett människohjärta, när någon sträcker ut en hjälpande hand. Vi borde ta exempel av den anonyma brevskrivaren, för vi känner alla någon som är i behov av hjälp. Alla har vi inte pengar att bidra med, men kanske har vi tid eller praktisk hjälp att erbjuda. Ingen kan göra allt som det heter, men alla kan vi göra något för varandra!
Du avsändare..om du läser det här inlägget så vill jag du ska veta att din gåva berörde oss på djupet. Vi kommer aldrig att kunna tacka dig som vi önskar, eftersom vi inte ens vet vem du är. Men du ska veta att din gåva gjorde stor skillnad och vi hoppas att vi någon dag kan återgälda den åt någon annan som kan tänkas behöva vår hjälp.
Gud välsigne dig och din familj i stora mått!! Kram!!
Ett brev
Det är inte alla dagar vi gör besväret att tömma postlådan. Innehållet brukar antingen vara ointressant eller så skrämmande. Tråkig reklam eller så dessa vita illavarslande räkningskuvert. Men idag fanns där ett brev, skrivet med prydlig handstil.
Brevet innehöll en kort, anonym hälsning som fick mig att gråta. Brevet innehöll också en orangefärgad pengasedel och min första tanke är att detta kan jag inte ta emot!! Visst har det varit extra knapert nu när jag själv inte kunnat bidra till familjens försörjning i och med graviditeten. Men det finns ju så många andra, som har det värre...
Det är typisk österbottnisk stolthet, att man vill klara sig själv till vilket pris som helst. Fast visst värmer det ett människohjärta, när någon sträcker ut en hjälpande hand. Vi borde ta exempel av den anonyma brevskrivaren, för vi känner alla någon som är i behov av hjälp. Alla har vi inte pengar att bidra med, men kanske har vi tid eller praktisk hjälp att erbjuda. Ingen kan göra allt som det heter, men alla kan vi göra något för varandra!
Du avsändare..om du läser det här inlägget så vill jag du ska veta att din gåva berörde oss på djupet. Vi kommer aldrig att kunna tacka dig som vi önskar, eftersom vi inte ens vet vem du är. Men du ska veta att din gåva gjorde stor skillnad och vi hoppas att vi någon dag kan återgälda den åt någon annan som kan tänkas behöva vår hjälp.
Gud välsigne dig och din familj i stora mått!! Kram!!
Brevet innehöll en kort, anonym hälsning som fick mig att gråta. Brevet innehöll också en orangefärgad pengasedel och min första tanke är att detta kan jag inte ta emot!! Visst har det varit extra knapert nu när jag själv inte kunnat bidra till familjens försörjning i och med graviditeten. Men det finns ju så många andra, som har det värre...
Det är typisk österbottnisk stolthet, att man vill klara sig själv till vilket pris som helst. Fast visst värmer det ett människohjärta, när någon sträcker ut en hjälpande hand. Vi borde ta exempel av den anonyma brevskrivaren, för vi känner alla någon som är i behov av hjälp. Alla har vi inte pengar att bidra med, men kanske har vi tid eller praktisk hjälp att erbjuda. Ingen kan göra allt som det heter, men alla kan vi göra något för varandra!
Du avsändare..om du läser det här inlägget så vill jag du ska veta att din gåva berörde oss på djupet. Vi kommer aldrig att kunna tacka dig som vi önskar, eftersom vi inte ens vet vem du är. Men du ska veta att din gåva gjorde stor skillnad och vi hoppas att vi någon dag kan återgälda den åt någon annan som kan tänkas behöva vår hjälp.
Gud välsigne dig och din familj i stora mått!! Kram!!
Omkullblåst
Höststormarna har dragit fram över Europa och nyhetssändningarna har visat bilder på hur både träd och folk har blåst omkull. Mina tankar går till livets hårda stormar. Stormar som dyker upp plötsligt, utan förvarning och gör att vi faller handlöst.
Jag mötte en gång en kvinna i skidspåret som sa:
- Vet du, när Gud blåser på oss då faller vi. Vare sig vi vill det eller inte.
Jag glömmer aldrig hennes ord, för de är så sanna. Jag har själv varit ordentligt omkullblåst. Och många andra med mig. Vi människor börjar så lätt inbilla oss att vi själva kan stå stadigt, vara starka och klara oss. Sen plötsligt en dag ligger vi där pladask, i hjälplöshet och total oförmåga på sjukbädden. Som skalbaggar på rygg.
Ja, kanske är det Gud som blåser upp dessa stormvindar, som en påminnelse till oss människor om vår svaghet och bräcklighet. Vi inser att vi inget är och inget förmår i oss själva. Gud är den som avgör om vi står eller ligger här i världen. Amen.
Jag mötte en gång en kvinna i skidspåret som sa:
- Vet du, när Gud blåser på oss då faller vi. Vare sig vi vill det eller inte.
Jag glömmer aldrig hennes ord, för de är så sanna. Jag har själv varit ordentligt omkullblåst. Och många andra med mig. Vi människor börjar så lätt inbilla oss att vi själva kan stå stadigt, vara starka och klara oss. Sen plötsligt en dag ligger vi där pladask, i hjälplöshet och total oförmåga på sjukbädden. Som skalbaggar på rygg.
Ja, kanske är det Gud som blåser upp dessa stormvindar, som en påminnelse till oss människor om vår svaghet och bräcklighet. Vi inser att vi inget är och inget förmår i oss själva. Gud är den som avgör om vi står eller ligger här i världen. Amen.
Omkullblåst
Höststormarna har dragit fram över Europa och nyhetssändningarna har visat bilder på hur både träd och folk har blåst omkull. Mina tankar går till livets hårda stormar. Stormar som dyker upp plötsligt, utan förvarning och gör att vi faller handlöst.
Jag mötte en gång en kvinna i skidspåret som sa:
- Vet du, när Gud blåser på oss då faller vi. Vare sig vi vill det eller inte.
Jag glömmer aldrig hennes ord, för de är så sanna. Jag har själv varit ordentligt omkullblåst. Och många andra med mig. Vi människor börjar så lätt inbilla oss att vi själva kan stå stadigt, vara starka och klara oss. Sen plötsligt en dag ligger vi där pladask, i hjälplöshet och total oförmåga på sjukbädden. Som skalbaggar på rygg.
Ja, kanske är det Gud som blåser upp dessa stormvindar, som en påminnelse till oss människor om vår svaghet och bräcklighet. Vi inser att vi inget är och inget förmår i oss själva. Gud är den som avgör om vi står eller ligger här i världen. Amen.
Jag mötte en gång en kvinna i skidspåret som sa:
- Vet du, när Gud blåser på oss då faller vi. Vare sig vi vill det eller inte.
Jag glömmer aldrig hennes ord, för de är så sanna. Jag har själv varit ordentligt omkullblåst. Och många andra med mig. Vi människor börjar så lätt inbilla oss att vi själva kan stå stadigt, vara starka och klara oss. Sen plötsligt en dag ligger vi där pladask, i hjälplöshet och total oförmåga på sjukbädden. Som skalbaggar på rygg.
Ja, kanske är det Gud som blåser upp dessa stormvindar, som en påminnelse till oss människor om vår svaghet och bräcklighet. Vi inser att vi inget är och inget förmår i oss själva. Gud är den som avgör om vi står eller ligger här i världen. Amen.
måndag 28 oktober 2013
Tack medresenärer!
Det blev en alltigenom lyckad resa! Tack till "chauffören", "min personliga assistent" och ni andra goda passagerare för alla goda skratt och samtalsämnen. Det här lever jag länge på!
"Vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men vet att de finns där ändå."
Sköt om er!!
Ps.Min man förtjänar också ett tack i det här sammanhanget. Han har hållit igång företaget här hemma med bravur. Tänk, jag fick komma hem till ett nystädat hus!
"Vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men vet att de finns där ändå."
Sköt om er!!
Ps.Min man förtjänar också ett tack i det här sammanhanget. Han har hållit igång företaget här hemma med bravur. Tänk, jag fick komma hem till ett nystädat hus!
Tack medresenärer!
Det blev en alltigenom lyckad resa! Tack till "chauffören", "min personliga assistent" och ni andra goda passagerare för alla goda skratt och samtalsämnen. Det här lever jag länge på!
"Vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men vet att de finns där ändå."
Sköt om er!!
Ps.Min man förtjänar också ett tack i det här sammanhanget. Han har hållit igång företaget här hemma med bravur. Tänk, jag fick komma hem till ett nystädat hus!
"Vänner är som stjärnor. Du ser dem inte alltid, men vet att de finns där ändå."
Sköt om er!!
Ps.Min man förtjänar också ett tack i det här sammanhanget. Han har hållit igång företaget här hemma med bravur. Tänk, jag fick komma hem till ett nystädat hus!
torsdag 24 oktober 2013
Väntad morgondag
Imorgon kl. 9.00 ska jag och fyra andra väninnor stuva in oss i en bil och resa norrut. Första anhalten blir Haparanda, där vi ska plocka upp en väninna, som emigrerat till Sverige. Sen fortsätter vi till Luleå och lördagens storloppis.
Oj, vad vi väntat på att få göra den här gemensamma trippen! Budgeten är smal för de flesta av oss, men vi förväntar oss att få prata mycket i mun på varandra och låta skrattmusklerna jobba hårt. Senast vi gjorde nån resa tillsammans var på 90-talet, då vi cyklade i våra farmarskjortor till Larsmo och övernattade i vår husvagn. Ska bli så roligt att umgås igen, för "tjejträffarna" har det tyvärr blivit glest mellan de senaste åren.
Märkligt hur glädjen över att packa resväskan alltid blir vemodig tillika. Minstingen har gett mig så många, ömma kramar idag och meddelat att han tänker komma med till "Serje". Men vi har fått order av chauffören att vara minimalistiska i packandet, så jag vågar inte smyga med honom.
-Lilla Levi, du kommer att ha det gott här hemma med pappa, viskar jag åt honom. Men har svårt att hålla ögonen torra.
Fast jag lovar. När bilmotorn brummar igång imorgon, då ska jag släppa alla mammatankar och bara vara tjej igen!!
Oj, vad vi väntat på att få göra den här gemensamma trippen! Budgeten är smal för de flesta av oss, men vi förväntar oss att få prata mycket i mun på varandra och låta skrattmusklerna jobba hårt. Senast vi gjorde nån resa tillsammans var på 90-talet, då vi cyklade i våra farmarskjortor till Larsmo och övernattade i vår husvagn. Ska bli så roligt att umgås igen, för "tjejträffarna" har det tyvärr blivit glest mellan de senaste åren.
Märkligt hur glädjen över att packa resväskan alltid blir vemodig tillika. Minstingen har gett mig så många, ömma kramar idag och meddelat att han tänker komma med till "Serje". Men vi har fått order av chauffören att vara minimalistiska i packandet, så jag vågar inte smyga med honom.
-Lilla Levi, du kommer att ha det gott här hemma med pappa, viskar jag åt honom. Men har svårt att hålla ögonen torra.
Fast jag lovar. När bilmotorn brummar igång imorgon, då ska jag släppa alla mammatankar och bara vara tjej igen!!
Väntad morgondag
Imorgon kl. 9.00 ska jag och fyra andra väninnor stuva in oss i en bil och resa norrut. Första anhalten blir Haparanda, där vi ska plocka upp en väninna, som emigrerat till Sverige. Sen fortsätter vi till Luleå och lördagens storloppis.
Oj, vad vi väntat på att få göra den här gemensamma trippen! Budgeten är smal för de flesta av oss, men vi förväntar oss att få prata mycket i mun på varandra och låta skrattmusklerna jobba hårt. Senast vi gjorde nån resa tillsammans var på 90-talet, då vi cyklade i våra farmarskjortor till Larsmo och övernattade i vår husvagn. Ska bli så roligt att umgås igen, för "tjejträffarna" har det tyvärr blivit glest mellan de senaste åren.
Märkligt hur glädjen över att packa resväskan alltid blir vemodig tillika. Minstingen har gett mig så många, ömma kramar idag och meddelat att han tänker komma med till "Serje". Men vi har fått order av chauffören att vara minimalistiska i packandet, så jag vågar inte smyga med honom.
-Lilla Levi, du kommer att ha det gott här hemma med pappa, viskar jag åt honom. Men har svårt att hålla ögonen torra.
Fast jag lovar. När bilmotorn brummar igång imorgon, då ska jag släppa alla mammatankar och bara vara tjej igen!!
Oj, vad vi väntat på att få göra den här gemensamma trippen! Budgeten är smal för de flesta av oss, men vi förväntar oss att få prata mycket i mun på varandra och låta skrattmusklerna jobba hårt. Senast vi gjorde nån resa tillsammans var på 90-talet, då vi cyklade i våra farmarskjortor till Larsmo och övernattade i vår husvagn. Ska bli så roligt att umgås igen, för "tjejträffarna" har det tyvärr blivit glest mellan de senaste åren.
Märkligt hur glädjen över att packa resväskan alltid blir vemodig tillika. Minstingen har gett mig så många, ömma kramar idag och meddelat att han tänker komma med till "Serje". Men vi har fått order av chauffören att vara minimalistiska i packandet, så jag vågar inte smyga med honom.
-Lilla Levi, du kommer att ha det gott här hemma med pappa, viskar jag åt honom. Men har svårt att hålla ögonen torra.
Fast jag lovar. När bilmotorn brummar igång imorgon, då ska jag släppa alla mammatankar och bara vara tjej igen!!
tisdag 22 oktober 2013
Krämpor
Gravida och gamlingar har en gemensam nämnare: samtalsämnet krämpor. Jag brukar tänka att kvinnans graviditet är en förberedande kurs i hur det kommer att bli då man åldras. Hur det blir då kroppen blir trög, värker och börjar begränsa dig och dina planer.
Den här graviditeten mådde jag illa i tjugo långa veckor. Sen mådde jag prima i en och en halv vecka, tills det plötsligt utan förvarning dök upp tjocka, blå och ormlika mönster på mina ben. Åderbrock.
Ajöss med dom släta, fina benen! Sommaren 2013 blev antagligen sista sommaren jag valde att klä mig i kortkjol. Men det sämsta med åderbrocken är inte hur de ser ut, utan hur de känns. Det gör ont, och man kan varken stå eller gå längre stunder. Jo, jag tillbringar nu en stor del av min dyrbara tid med att ligga på soffan med benen upp mot taket. Men bättre det här än att vara konstant spyfärdig. Jag får ta tillfället i akt och vila upp mig. Eller så kunde jag ju försöka lära mig att gå på händerna.
Man får acceptera sånt man inte kan förändra. Att ha burit sex barn, sätter sina spår i en kropp. Och att de spåren kommer från de underbara liv jag fått föda fram till världen, gör att de med ens känns lättare att bära. Kram till alla mammor med ihopsydda magar, hudsprickor, uppätna bröst och blåmönstrade ben. Det syns att ni fått kämpa!
Den här graviditeten mådde jag illa i tjugo långa veckor. Sen mådde jag prima i en och en halv vecka, tills det plötsligt utan förvarning dök upp tjocka, blå och ormlika mönster på mina ben. Åderbrock.
Ajöss med dom släta, fina benen! Sommaren 2013 blev antagligen sista sommaren jag valde att klä mig i kortkjol. Men det sämsta med åderbrocken är inte hur de ser ut, utan hur de känns. Det gör ont, och man kan varken stå eller gå längre stunder. Jo, jag tillbringar nu en stor del av min dyrbara tid med att ligga på soffan med benen upp mot taket. Men bättre det här än att vara konstant spyfärdig. Jag får ta tillfället i akt och vila upp mig. Eller så kunde jag ju försöka lära mig att gå på händerna.
Man får acceptera sånt man inte kan förändra. Att ha burit sex barn, sätter sina spår i en kropp. Och att de spåren kommer från de underbara liv jag fått föda fram till världen, gör att de med ens känns lättare att bära. Kram till alla mammor med ihopsydda magar, hudsprickor, uppätna bröst och blåmönstrade ben. Det syns att ni fått kämpa!
Krämpor
Gravida och gamlingar har en gemensam nämnare: samtalsämnet krämpor. Jag brukar tänka att kvinnans graviditet är en förberedande kurs i hur det kommer att bli då man åldras. Hur det blir då kroppen blir trög, värker och börjar begränsa dig och dina planer.
Den här graviditeten mådde jag illa i tjugo långa veckor. Sen mådde jag prima i en och en halv vecka, tills det plötsligt utan förvarning dök upp tjocka, blå och ormlika mönster på mina ben. Åderbrock.
Ajöss med dom släta, fina benen! Sommaren 2013 blev antagligen sista sommaren jag valde att klä mig i kortkjol. Men det sämsta med åderbrocken är inte hur de ser ut, utan hur de känns. Det gör ont, och man kan varken stå eller gå längre stunder. Jo, jag tillbringar nu en stor del av min dyrbara tid med att ligga på soffan med benen upp mot taket. Men bättre det här än att vara konstant spyfärdig. Jag får ta tillfället i akt och vila upp mig. Eller så kunde jag ju försöka lära mig att gå på händerna.
Man får acceptera sånt man inte kan förändra. Att ha burit sex barn, sätter sina spår i en kropp. Och att de spåren kommer från de underbara liv jag fått föda fram till världen, gör att de med ens känns lättare att bära. Kram till alla mammor med ihopsydda magar, hudsprickor, uppätna bröst och blåmönstrade ben. Det syns att ni fått kämpa!
Den här graviditeten mådde jag illa i tjugo långa veckor. Sen mådde jag prima i en och en halv vecka, tills det plötsligt utan förvarning dök upp tjocka, blå och ormlika mönster på mina ben. Åderbrock.
Ajöss med dom släta, fina benen! Sommaren 2013 blev antagligen sista sommaren jag valde att klä mig i kortkjol. Men det sämsta med åderbrocken är inte hur de ser ut, utan hur de känns. Det gör ont, och man kan varken stå eller gå längre stunder. Jo, jag tillbringar nu en stor del av min dyrbara tid med att ligga på soffan med benen upp mot taket. Men bättre det här än att vara konstant spyfärdig. Jag får ta tillfället i akt och vila upp mig. Eller så kunde jag ju försöka lära mig att gå på händerna.
Man får acceptera sånt man inte kan förändra. Att ha burit sex barn, sätter sina spår i en kropp. Och att de spåren kommer från de underbara liv jag fått föda fram till världen, gör att de med ens känns lättare att bära. Kram till alla mammor med ihopsydda magar, hudsprickor, uppätna bröst och blåmönstrade ben. Det syns att ni fått kämpa!
måndag 21 oktober 2013
Hemlösa barn
Hörde på radion att antalet hemlösa i Finland ökar i en oroväckande takt. Speciellt antalet hemlösa barnfamiljer. Bostadslösa drogmissbrukare och alkoholister har jag hört talas om...men barn utan tak över huvudet!? Trodde inte sånt fanns i vårt land och ändå visar statistiken att antalet hemlösa familjer nu just ligger över 450 st. Det här problemet är störst i huvudstadsregionen, där hyrorna blivit allt dyrare och speciellt ensamförsörjare har svårt att få pengarna att räcka till.
I en intervju berättade en fembarnsmamma, hur hon var tvungen att spara in på hyresbetalningarna för att skapa en drägligare tillvaro för sina barn. Räkningarna för hyran var snart så stora, så hon inte hade en chans att klara av dem. Det kom beslut om vräkning, men till all lycka kopplades socialen in i sista stund och familjen fick hjälp.
Ja, vad hjälper det att sitta och skriva om det här egentligen? Borde ju ta och starta en insamling istället.
Även i vår familj har vi haft ekonomiskt ganska jobbigt i tre år nu och jag vet hur det känns att ständigt vara tvungen att prioritera. Köpa deodorant åt sig själv eller flingor åt barnen? Köra med obesiktad bil eller låta barnen gå med trasiga skor? Köpa en efterlängtad födelsedagspresent eller betala telefonräkningen? Ett ständigt räknande och hit och dit. Frisörbesök, massagebehandlingar, tidningsprenumerationer, restaurangbesök och semesterresor har inte varit att tänka på. Men mat på bordet har vi haft varje dag och framför allt ett stort varmt hem att vistas i! Och alltid när det varit som knepigast och vi knäppt våra händer, då har en semesterpeng kommit in på kontot, mina föräldrar handlat hem kött och pålägg åt oss eller så har vi fått ärva ytterplagg åt något av våra barn. Och det goda med att ha det lite kämpigt, är att man lär sig uppskatta saker man förr tog mer eller mindre för givet. Om du slipper till frisören en gång vartannat år, då känns det besöket himmelskt kan jag lova!
Sen..tak över huvudet, är definitivt en sak vi får utöka vår tacksamhetslista med!
I en intervju berättade en fembarnsmamma, hur hon var tvungen att spara in på hyresbetalningarna för att skapa en drägligare tillvaro för sina barn. Räkningarna för hyran var snart så stora, så hon inte hade en chans att klara av dem. Det kom beslut om vräkning, men till all lycka kopplades socialen in i sista stund och familjen fick hjälp.
Ja, vad hjälper det att sitta och skriva om det här egentligen? Borde ju ta och starta en insamling istället.
Även i vår familj har vi haft ekonomiskt ganska jobbigt i tre år nu och jag vet hur det känns att ständigt vara tvungen att prioritera. Köpa deodorant åt sig själv eller flingor åt barnen? Köra med obesiktad bil eller låta barnen gå med trasiga skor? Köpa en efterlängtad födelsedagspresent eller betala telefonräkningen? Ett ständigt räknande och hit och dit. Frisörbesök, massagebehandlingar, tidningsprenumerationer, restaurangbesök och semesterresor har inte varit att tänka på. Men mat på bordet har vi haft varje dag och framför allt ett stort varmt hem att vistas i! Och alltid när det varit som knepigast och vi knäppt våra händer, då har en semesterpeng kommit in på kontot, mina föräldrar handlat hem kött och pålägg åt oss eller så har vi fått ärva ytterplagg åt något av våra barn. Och det goda med att ha det lite kämpigt, är att man lär sig uppskatta saker man förr tog mer eller mindre för givet. Om du slipper till frisören en gång vartannat år, då känns det besöket himmelskt kan jag lova!
Sen..tak över huvudet, är definitivt en sak vi får utöka vår tacksamhetslista med!
Hemlösa barn
Hörde på radion att antalet hemlösa i Finland ökar i en oroväckande takt. Speciellt antalet hemlösa barnfamiljer. Bostadslösa drogmissbrukare och alkoholister har jag hört talas om...men barn utan tak över huvudet!? Trodde inte sånt fanns i vårt land och ändå visar statistiken att antalet hemlösa familjer nu just ligger över 450 st. Det här problemet är störst i huvudstadsregionen, där hyrorna blivit allt dyrare och speciellt ensamförsörjare har svårt att få pengarna att räcka till.
I en intervju berättade en fembarnsmamma, hur hon var tvungen att spara in på hyresbetalningarna för att skapa en drägligare tillvaro för sina barn. Räkningarna för hyran var snart så stora, så hon inte hade en chans att klara av dem. Det kom beslut om vräkning, men till all lycka kopplades socialen in i sista stund och familjen fick hjälp.
Ja, vad hjälper det att sitta och skriva om det här egentligen? Borde ju ta och starta en insamling istället.
Även i vår familj har vi haft ekonomiskt ganska jobbigt i tre år nu och jag vet hur det känns att ständigt vara tvungen att prioritera. Köpa deodorant åt sig själv eller flingor åt barnen? Köra med obesiktad bil eller låta barnen gå med trasiga skor? Köpa en efterlängtad födelsedagspresent eller betala telefonräkningen? Ett ständigt räknande och hit och dit. Frisörbesök, massagebehandlingar, tidningsprenumerationer, restaurangbesök och semesterresor har inte varit att tänka på. Men mat på bordet har vi haft varje dag och framför allt ett stort varmt hem att vistas i! Och alltid när det varit som knepigast och vi knäppt våra händer, då har en semesterpeng kommit in på kontot, mina föräldrar handlat hem kött och pålägg åt oss eller så har vi fått ärva ytterplagg åt något av våra barn. Och det goda med att ha det lite kämpigt, är att man lär sig uppskatta saker man förr tog mer eller mindre för givet. Om du slipper till frisören en gång vartannat år, då känns det besöket himmelskt kan jag lova!
Sen..tak över huvudet, är definitivt en sak vi får utöka vår tacksamhetslista med!
I en intervju berättade en fembarnsmamma, hur hon var tvungen att spara in på hyresbetalningarna för att skapa en drägligare tillvaro för sina barn. Räkningarna för hyran var snart så stora, så hon inte hade en chans att klara av dem. Det kom beslut om vräkning, men till all lycka kopplades socialen in i sista stund och familjen fick hjälp.
Ja, vad hjälper det att sitta och skriva om det här egentligen? Borde ju ta och starta en insamling istället.
Även i vår familj har vi haft ekonomiskt ganska jobbigt i tre år nu och jag vet hur det känns att ständigt vara tvungen att prioritera. Köpa deodorant åt sig själv eller flingor åt barnen? Köra med obesiktad bil eller låta barnen gå med trasiga skor? Köpa en efterlängtad födelsedagspresent eller betala telefonräkningen? Ett ständigt räknande och hit och dit. Frisörbesök, massagebehandlingar, tidningsprenumerationer, restaurangbesök och semesterresor har inte varit att tänka på. Men mat på bordet har vi haft varje dag och framför allt ett stort varmt hem att vistas i! Och alltid när det varit som knepigast och vi knäppt våra händer, då har en semesterpeng kommit in på kontot, mina föräldrar handlat hem kött och pålägg åt oss eller så har vi fått ärva ytterplagg åt något av våra barn. Och det goda med att ha det lite kämpigt, är att man lär sig uppskatta saker man förr tog mer eller mindre för givet. Om du slipper till frisören en gång vartannat år, då känns det besöket himmelskt kan jag lova!
Sen..tak över huvudet, är definitivt en sak vi får utöka vår tacksamhetslista med!
torsdag 17 oktober 2013
Första snön
Barnen är lika fascinerade varje år över det första snölagret. Det var fortfarande mörkt denna morgon, då dottern hoppade jämfota i vår säng och ropade.
-Maammma!! Har du sett!!
Snart stod syster med sina tre bröder i fönstret och studsade ivrigt. Nu fanns inte tid för morgongos i stora sängen. Det blev att fixa frukost på nolltid och trolla fram varma kläder åt barnen. Ut och rulla, kasta och smaka snö!
Jag är ingen vintermänniska och hann redan börja bekymra mig för all vinterkläder, som ännu är oskaffade. Men då den friska doften av nysnö möter mig i ytterdörren, gläds även jag. Får lust att tända lyktor och hänga upp julstjärnor i fönstret.
Våran pappa behöver vi knappast vänta hem till middagen idag. Han kör bärgningsbil och den första höstdagen med snö och is på vägarna brukar vara den mest kaotiska i den branchen. Hoppas han inte behöver dra upp någon av er ur diket idag. Kör försiktigt!
-Maammma!! Har du sett!!
Snart stod syster med sina tre bröder i fönstret och studsade ivrigt. Nu fanns inte tid för morgongos i stora sängen. Det blev att fixa frukost på nolltid och trolla fram varma kläder åt barnen. Ut och rulla, kasta och smaka snö!
Jag är ingen vintermänniska och hann redan börja bekymra mig för all vinterkläder, som ännu är oskaffade. Men då den friska doften av nysnö möter mig i ytterdörren, gläds även jag. Får lust att tända lyktor och hänga upp julstjärnor i fönstret.
Våran pappa behöver vi knappast vänta hem till middagen idag. Han kör bärgningsbil och den första höstdagen med snö och is på vägarna brukar vara den mest kaotiska i den branchen. Hoppas han inte behöver dra upp någon av er ur diket idag. Kör försiktigt!
Första snön
Barnen är lika fascinerade varje år över det första snölagret. Det var fortfarande mörkt denna morgon, då dottern hoppade jämfota i vår säng och ropade.
-Maammma!! Har du sett!!
Snart stod syster med sina tre bröder i fönstret och studsade ivrigt. Nu fanns inte tid för morgongos i stora sängen. Det blev att fixa frukost på nolltid och trolla fram varma kläder åt barnen. Ut och rulla, kasta och smaka snö!
Jag är ingen vintermänniska och hann redan börja bekymra mig för all vinterkläder, som ännu är oskaffade. Men då den friska doften av nysnö möter mig i ytterdörren, gläds även jag. Får lust att tända lyktor och hänga upp julstjärnor i fönstret.
Våran pappa behöver vi knappast vänta hem till middagen idag. Han kör bärgningsbil och den första höstdagen med snö och is på vägarna brukar vara den mest kaotiska i den branchen. Hoppas han inte behöver dra upp någon av er ur diket idag. Kör försiktigt!
-Maammma!! Har du sett!!
Snart stod syster med sina tre bröder i fönstret och studsade ivrigt. Nu fanns inte tid för morgongos i stora sängen. Det blev att fixa frukost på nolltid och trolla fram varma kläder åt barnen. Ut och rulla, kasta och smaka snö!
Jag är ingen vintermänniska och hann redan börja bekymra mig för all vinterkläder, som ännu är oskaffade. Men då den friska doften av nysnö möter mig i ytterdörren, gläds även jag. Får lust att tända lyktor och hänga upp julstjärnor i fönstret.
Våran pappa behöver vi knappast vänta hem till middagen idag. Han kör bärgningsbil och den första höstdagen med snö och is på vägarna brukar vara den mest kaotiska i den branchen. Hoppas han inte behöver dra upp någon av er ur diket idag. Kör försiktigt!
onsdag 16 oktober 2013
Glad idag
Glad och tacksam idag är en väntande mamma, för att hon idag fått beskedet att tvillingarna fortsätter växa fint och må bra i magen!!:)
Ja, idag nynnas här lovsånger. Det var fem veckor sedan senaste ultraljudskontroll, så det var med viss nervositet jag satt i väntrummet. Men undersökningen visade att bebisarna mådde bra och jag fick ännu en gång tacka Gud för hans nåd mot oss! Det var så otroligt fint att få följa med dom små liven på ultraljudsskärmen! Undersökningen drog ut på tiden, för de små gossarna vägrade ligga stilla. De tumlade om varandra och i ett skede gnuggade de näsorna mot varandra och den ena tvillingen försökte få tag i den andras öra. Jag njöt av varje sekund..
Och jag själv fick ett varmt mottagande på Möcs. Barnmorskan och läkaren som undersökte mig var båda typiska Kokkolabor. Hjärtliga, pratglada och med härlig humor. Den ena var själv tvillingmamma och den andra hade fem barn och de verkade uppriktigt glada över att jag och min man skulle få tvillingar. De var också väldigt måna om att veta hur jag mådde såhär långt. Mitt första besök på Kokkola sjukhus var en odelat positiv erfarenhet!
Ja, idag nynnas här lovsånger. Det var fem veckor sedan senaste ultraljudskontroll, så det var med viss nervositet jag satt i väntrummet. Men undersökningen visade att bebisarna mådde bra och jag fick ännu en gång tacka Gud för hans nåd mot oss! Det var så otroligt fint att få följa med dom små liven på ultraljudsskärmen! Undersökningen drog ut på tiden, för de små gossarna vägrade ligga stilla. De tumlade om varandra och i ett skede gnuggade de näsorna mot varandra och den ena tvillingen försökte få tag i den andras öra. Jag njöt av varje sekund..
Och jag själv fick ett varmt mottagande på Möcs. Barnmorskan och läkaren som undersökte mig var båda typiska Kokkolabor. Hjärtliga, pratglada och med härlig humor. Den ena var själv tvillingmamma och den andra hade fem barn och de verkade uppriktigt glada över att jag och min man skulle få tvillingar. De var också väldigt måna om att veta hur jag mådde såhär långt. Mitt första besök på Kokkola sjukhus var en odelat positiv erfarenhet!
Glad idag
Glad och tacksam idag är en väntande mamma, för att hon idag fått beskedet att tvillingarna fortsätter växa fint och må bra i magen!!:)
Ja, idag nynnas här lovsånger. Det var fem veckor sedan senaste ultraljudskontroll, så det var med viss nervositet jag satt i väntrummet. Men undersökningen visade att bebisarna mådde bra och jag fick ännu en gång tacka Gud för hans nåd mot oss! Det var så otroligt fint att få följa med dom små liven på ultraljudsskärmen! Undersökningen drog ut på tiden, för de små gossarna vägrade ligga stilla. De tumlade om varandra och i ett skede gnuggade de näsorna mot varandra och den ena tvillingen försökte få tag i den andras öra. Jag njöt av varje sekund..
Och jag själv fick ett varmt mottagande på Möcs. Barnmorskan och läkaren som undersökte mig var båda typiska Kokkolabor. Hjärtliga, pratglada och med härlig humor. Den ena var själv tvillingmamma och den andra hade fem barn och de verkade uppriktigt glada över att jag och min man skulle få tvillingar. De var också väldigt måna om att veta hur jag mådde såhär långt. Mitt första besök på Kokkola sjukhus var en odelat positiv erfarenhet!
Ja, idag nynnas här lovsånger. Det var fem veckor sedan senaste ultraljudskontroll, så det var med viss nervositet jag satt i väntrummet. Men undersökningen visade att bebisarna mådde bra och jag fick ännu en gång tacka Gud för hans nåd mot oss! Det var så otroligt fint att få följa med dom små liven på ultraljudsskärmen! Undersökningen drog ut på tiden, för de små gossarna vägrade ligga stilla. De tumlade om varandra och i ett skede gnuggade de näsorna mot varandra och den ena tvillingen försökte få tag i den andras öra. Jag njöt av varje sekund..
Och jag själv fick ett varmt mottagande på Möcs. Barnmorskan och läkaren som undersökte mig var båda typiska Kokkolabor. Hjärtliga, pratglada och med härlig humor. Den ena var själv tvillingmamma och den andra hade fem barn och de verkade uppriktigt glada över att jag och min man skulle få tvillingar. De var också väldigt måna om att veta hur jag mådde såhär långt. Mitt första besök på Kokkola sjukhus var en odelat positiv erfarenhet!
måndag 14 oktober 2013
Välgörenhetskonserten
Vi var många som i igår kväll fick ta del av en fantastisk musikupplevelse! Min farbror som idag fyller 50 år hade tillsammans med Pedersöre församling ordnat två välgörenhetskonserter till förmån för församlingens diakoniverksamhet och ett missionsprojekt i Sibirien. Hundratals åhörare fick en storslagen uppvisning i musikalisk begåvning. Musiken var så mäktig att jag flera gånger måste lyfta upp blicken för att kolla om kyrktaket skulle lyfta eller inte. Tänk att det finns människor som besitter sådana otroliga talanger och som väljer att använda sina gåvor till Herrens ära. Musiken ljuder fortfarande i mitt inre.. så tacksam för den kvällen!!
Välgörenhetskonserten
Vi var många som i igår kväll fick ta del av en fantastisk musikupplevelse! Min farbror som idag fyller 50 år hade tillsammans med Pedersöre församling ordnat två välgörenhetskonserter till förmån för församlingens diakoniverksamhet och ett missionsprojekt i Sibirien. Hundratals åhörare fick en storslagen uppvisning i musikalisk begåvning. Musiken var så mäktig att jag flera gånger måste lyfta upp blicken för att kolla om kyrktaket skulle lyfta eller inte. Tänk att det finns människor som besitter sådana otroliga talanger och som väljer att använda sina gåvor till Herrens ära. Musiken ljuder fortfarande i mitt inre.. så tacksam för den kvällen!!
Höstlov
Här har höstlovet börjat lugnt, åtminstone från en gravid mammas synvinkel. Mina barn har nämligen flyttat ut i skogen. De har byggt, sågat och lekt hela dagen. De har inte ens haft tid att komma in och äta, så jag har packat ner mat i väskan och haft catering åt dem. Jag blir så glad av att se barnen leka, sådär "på riktigt" som vi brukar när vi var små. Jag hade tänkt ta med dem till stan, för att handla nya vinterskor, men valde att låta bli. Då barnen är mitt i nåt "projekt", så ska vi som vuxna akta oss i det längsta att avbryta dem. De mår gott av att få planera och fixa i lugn och ro.
Sen har du ju som förälder chans att göra något annat under tiden. Här har en gammal kökssoffa blivit uppslipad, så nu fattas bara ny målarfärg. (Kan ju tilläggas att jag flyttade ut soffan, så att jag under arbetets gång både kunde se och höra ungarna) Både mamma och barnen är nöjda med sina dagsverken.
Sen har du ju som förälder chans att göra något annat under tiden. Här har en gammal kökssoffa blivit uppslipad, så nu fattas bara ny målarfärg. (Kan ju tilläggas att jag flyttade ut soffan, så att jag under arbetets gång både kunde se och höra ungarna) Både mamma och barnen är nöjda med sina dagsverken.
Höstlov
Här har höstlovet börjat lugnt, åtminstone från en gravid mammas synvinkel. Mina barn har nämligen flyttat ut i skogen. De har byggt, sågat och lekt hela dagen. De har inte ens haft tid att komma in och äta, så jag har packat ner mat i väskan och haft catering åt dem. Jag blir så glad av att se barnen leka, sådär "på riktigt" som vi brukar när vi var små. Jag hade tänkt ta med dem till stan, för att handla nya vinterskor, men valde att låta bli. Då barnen är mitt i nåt "projekt", så ska vi som vuxna akta oss i det längsta att avbryta dem. De mår gott av att få planera och fixa i lugn och ro.
Sen har du ju som förälder chans att göra något annat under tiden. Här har en gammal kökssoffa blivit uppslipad, så nu fattas bara ny målarfärg. (Kan ju tilläggas att jag flyttade ut soffan, så att jag under arbetets gång både kunde se och höra ungarna) Både mamma och barnen är nöjda med sina dagsverken.
Sen har du ju som förälder chans att göra något annat under tiden. Här har en gammal kökssoffa blivit uppslipad, så nu fattas bara ny målarfärg. (Kan ju tilläggas att jag flyttade ut soffan, så att jag under arbetets gång både kunde se och höra ungarna) Både mamma och barnen är nöjda med sina dagsverken.
lördag 12 oktober 2013
Hjälp vid ätstörningar
Idag får 5-6 % av oss kvinnor diagnosen ätstörning nångång under sitt liv. Antalet drabbade ökar hela tiden och mörkertalet antas vara stort. Till ätstörningar räknas främst anorexi och bulimi. Men också den allt vanligare ortorexin är ju egentligen en form av ätstörning. Ortorexi är överdriven fixering vid träning och hälsosam kost.
Som redan sagt, så lider du av en ätstörning då tankar på mat, vikt och förbränning börjar begränsa ditt liv. Mitt tips om du upplever dig ha problem med dethär är att ta tag i saken. Inte imorgon utan idag! Varje dag du lever som fånge i ätstörningen, är en bortkastad dag!
1. Sök hjälp. Du behöver professionell vägledning för att få bukt med dina problem.
2. Ätträning är A och O i vården av ätstörningar. Du behöver antagligen hjälp med att få balans i dina kostvanor. Att varje dag (utan undantag) inta en näringsrik frukost, en lunch, ett mellanmål, en middag och ett kvällsmål är förutsättningen för att du ska må bra. Näringsterapeuter har koll på den energimängd som behövs och kan planera ett måltidsschema just för dig.
3. Är du underviktig ( har ett BMI på under 19) så måste du äta upp dig några kilon. Viktigt: en ätstörning kan aldrig övervinnas så länge du är underviktig! Din hjärna behöver få tillräckligt med näring för att du ska kunna tänka normalt och kunna ta dig ur sjukdomen.
4. Vad kunde ha varit orsaken till att du insjuknade? För höga krav? Dåligt självförtroende? En livskris? Om möjligt kan det vara bra att gräva lite i bakgrunden, för att i fortsättningen vara medveten om vad du behöver arbeta på.
5. Börja gärna med något nytt för att bryta gamla rutiner. Skaffa en katt. Börja studera spanska. Planera en resa. Eller anmäl dig som frivillig till någon hjälporganisation. Vad som helst.
Vägen till ett tillfrisknande är inte lätt men väl värt kampen!
Mitt personliga råd är att om du har en tro så vänd dig till Gud. Be om förbön. Han som kan hela människor, befria från droger och missbruk..Han kan också befria dig från en ätstörning!
Och sist men inte minst...
Vi ska titta oss i spegeln och fokusera på det vackra! I varenda en av oss bor skönhet. Någon har fina fräknar, någon har vackra händer, en annan har fina tänder eller glansigt hår.
Vi ska vara tacksamma över våra kroppar. Strunt samma om benen är håriga, korta och knubbiga..om de bara fungerar!
Perfekta människor finns inte. Jag misstänker att Gud med vett och vilja skapade oss alla lite kantstötta, så att vi inte skulle börja inbilla oss att vi var fullkomliga på nåt sätt. Varken på utsidan eller insidan.
Men vi är alla skapade av Gud och älskade precis som de kantstötta individer vi är. Underbart! Låt oss då ta steget bort från våra kroppar och satsa vår tid och energi på nåt annat!
Som redan sagt, så lider du av en ätstörning då tankar på mat, vikt och förbränning börjar begränsa ditt liv. Mitt tips om du upplever dig ha problem med dethär är att ta tag i saken. Inte imorgon utan idag! Varje dag du lever som fånge i ätstörningen, är en bortkastad dag!
1. Sök hjälp. Du behöver professionell vägledning för att få bukt med dina problem.
2. Ätträning är A och O i vården av ätstörningar. Du behöver antagligen hjälp med att få balans i dina kostvanor. Att varje dag (utan undantag) inta en näringsrik frukost, en lunch, ett mellanmål, en middag och ett kvällsmål är förutsättningen för att du ska må bra. Näringsterapeuter har koll på den energimängd som behövs och kan planera ett måltidsschema just för dig.
3. Är du underviktig ( har ett BMI på under 19) så måste du äta upp dig några kilon. Viktigt: en ätstörning kan aldrig övervinnas så länge du är underviktig! Din hjärna behöver få tillräckligt med näring för att du ska kunna tänka normalt och kunna ta dig ur sjukdomen.
4. Vad kunde ha varit orsaken till att du insjuknade? För höga krav? Dåligt självförtroende? En livskris? Om möjligt kan det vara bra att gräva lite i bakgrunden, för att i fortsättningen vara medveten om vad du behöver arbeta på.
5. Börja gärna med något nytt för att bryta gamla rutiner. Skaffa en katt. Börja studera spanska. Planera en resa. Eller anmäl dig som frivillig till någon hjälporganisation. Vad som helst.
Vägen till ett tillfrisknande är inte lätt men väl värt kampen!
Mitt personliga råd är att om du har en tro så vänd dig till Gud. Be om förbön. Han som kan hela människor, befria från droger och missbruk..Han kan också befria dig från en ätstörning!
Och sist men inte minst...
Vi ska titta oss i spegeln och fokusera på det vackra! I varenda en av oss bor skönhet. Någon har fina fräknar, någon har vackra händer, en annan har fina tänder eller glansigt hår.
Vi ska vara tacksamma över våra kroppar. Strunt samma om benen är håriga, korta och knubbiga..om de bara fungerar!
Perfekta människor finns inte. Jag misstänker att Gud med vett och vilja skapade oss alla lite kantstötta, så att vi inte skulle börja inbilla oss att vi var fullkomliga på nåt sätt. Varken på utsidan eller insidan.
Men vi är alla skapade av Gud och älskade precis som de kantstötta individer vi är. Underbart! Låt oss då ta steget bort från våra kroppar och satsa vår tid och energi på nåt annat!
Hjälp vid ätstörningar
Idag får 5-6 % av oss kvinnor diagnosen ätstörning nångång under sitt liv. Antalet drabbade ökar hela tiden och mörkertalet antas vara stort. Till ätstörningar räknas främst anorexi och bulimi. Men också den allt vanligare ortorexin är ju egentligen en form av ätstörning. Ortorexi är överdriven fixering vid träning och hälsosam kost.
Som redan sagt, så lider du av en ätstörning då tankar på mat, vikt och förbränning börjar begränsa ditt liv. Mitt tips om du upplever dig ha problem med dethär är att ta tag i saken. Inte imorgon utan idag! Varje dag du lever som fånge i ätstörningen, är en bortkastad dag!
1. Sök hjälp. Du behöver professionell vägledning för att få bukt med dina problem.
2. Ätträning är A och O i vården av ätstörningar. Du behöver antagligen hjälp med att få balans i dina kostvanor. Att varje dag (utan undantag) inta en näringsrik frukost, en lunch, ett mellanmål, en middag och ett kvällsmål är förutsättningen för att du ska må bra. Näringsterapeuter har koll på den energimängd som behövs och kan planera ett måltidsschema just för dig.
3. Är du underviktig ( har ett BMI på under 19) så måste du äta upp dig några kilon. Viktigt: en ätstörning kan aldrig övervinnas så länge du är underviktig! Din hjärna behöver få tillräckligt med näring för att du ska kunna tänka normalt och kunna ta dig ur sjukdomen.
4. Vad kunde ha varit orsaken till att du insjuknade? För höga krav? Dåligt självförtroende? En livskris? Om möjligt kan det vara bra att gräva lite i bakgrunden, för att i fortsättningen vara medveten om vad du behöver arbeta på.
5. Börja gärna med något nytt för att bryta gamla rutiner. Skaffa en katt. Börja studera spanska. Planera en resa. Eller anmäl dig som frivillig till någon hjälporganisation. Vad som helst.
Vägen till ett tillfrisknande är inte lätt men väl värt kampen!
Mitt personliga råd är att om du har en tro så vänd dig till Gud. Be om förbön. Han som kan hela människor, befria från droger och missbruk..Han kan också befria dig från en ätstörning!
Och sist men inte minst...
Vi ska titta oss i spegeln och fokusera på det vackra! I varenda en av oss bor skönhet. Någon har fina fräknar, någon har vackra händer, en annan har fina tänder eller glansigt hår.
Vi ska vara tacksamma över våra kroppar. Strunt samma om benen är håriga, korta och knubbiga..om de bara fungerar!
Perfekta människor finns inte. Jag misstänker att Gud med vett och vilja skapade oss alla lite kantstötta, så att vi inte skulle börja inbilla oss att vi var fullkomliga på nåt sätt. Varken på utsidan eller insidan.
Men vi är alla skapade av Gud och älskade precis som de kantstötta individer vi är. Underbart! Låt oss då ta steget bort från våra kroppar och satsa vår tid och energi på nåt annat!
Som redan sagt, så lider du av en ätstörning då tankar på mat, vikt och förbränning börjar begränsa ditt liv. Mitt tips om du upplever dig ha problem med dethär är att ta tag i saken. Inte imorgon utan idag! Varje dag du lever som fånge i ätstörningen, är en bortkastad dag!
1. Sök hjälp. Du behöver professionell vägledning för att få bukt med dina problem.
2. Ätträning är A och O i vården av ätstörningar. Du behöver antagligen hjälp med att få balans i dina kostvanor. Att varje dag (utan undantag) inta en näringsrik frukost, en lunch, ett mellanmål, en middag och ett kvällsmål är förutsättningen för att du ska må bra. Näringsterapeuter har koll på den energimängd som behövs och kan planera ett måltidsschema just för dig.
3. Är du underviktig ( har ett BMI på under 19) så måste du äta upp dig några kilon. Viktigt: en ätstörning kan aldrig övervinnas så länge du är underviktig! Din hjärna behöver få tillräckligt med näring för att du ska kunna tänka normalt och kunna ta dig ur sjukdomen.
4. Vad kunde ha varit orsaken till att du insjuknade? För höga krav? Dåligt självförtroende? En livskris? Om möjligt kan det vara bra att gräva lite i bakgrunden, för att i fortsättningen vara medveten om vad du behöver arbeta på.
5. Börja gärna med något nytt för att bryta gamla rutiner. Skaffa en katt. Börja studera spanska. Planera en resa. Eller anmäl dig som frivillig till någon hjälporganisation. Vad som helst.
Vägen till ett tillfrisknande är inte lätt men väl värt kampen!
Mitt personliga råd är att om du har en tro så vänd dig till Gud. Be om förbön. Han som kan hela människor, befria från droger och missbruk..Han kan också befria dig från en ätstörning!
Och sist men inte minst...
Vi ska titta oss i spegeln och fokusera på det vackra! I varenda en av oss bor skönhet. Någon har fina fräknar, någon har vackra händer, en annan har fina tänder eller glansigt hår.
Vi ska vara tacksamma över våra kroppar. Strunt samma om benen är håriga, korta och knubbiga..om de bara fungerar!
Perfekta människor finns inte. Jag misstänker att Gud med vett och vilja skapade oss alla lite kantstötta, så att vi inte skulle börja inbilla oss att vi var fullkomliga på nåt sätt. Varken på utsidan eller insidan.
Men vi är alla skapade av Gud och älskade precis som de kantstötta individer vi är. Underbart! Låt oss då ta steget bort från våra kroppar och satsa vår tid och energi på nåt annat!
onsdag 9 oktober 2013
Då sången tystnade
" Mamma varför sjunger Tanja inte mera?"
Jag har alltid haft en vana (eller ovana beroende på hur man ser det) att konstant gå och nynna på nån melodi. Då jag blev sjuk i ätstörningen anorexia nervosa tystnade sången. Det här lade min då 4-åriga bror märke till.
Det hela började på femman i lågstadiet. Jag har alltid varit liten till växten, men märkte nu att byxorna började kännas spända. Tittade en kväll i helfigursspegeln och tyckte att jag blivit så bred om baken. Första tecknet på att jag höll på att växa upp till kvinna, men jag såg det som ett tecken på att jag höll på att bli tjock. Och det ville jag absolut inte. Redan på den tiden var tyvärr det här osunda smalhetsidealet gällande. Folk bantade, jämförde sina vikter och höll dieter. Så jag beslöt samma kväll att jag skulle börja minska på maten, speciellt fettintaget. Första steget var att byta ut frukosten mot en frukt och nu var den onda cirkeln igång.
Vid en astmakontroll ett par månader senare konstaterades att jag gått ner i vikt. Och efter nya kontroller och sedan min mamma kom på mig med att spotta ut maten, så sattes diagnosen Anorexia nervosa. Ännu för tjugo år sedan var ätstörningar ett ganska okänt begrepp och själv hade jag aldrig hört talas om en sådan sjukdom. För att inte tala om klasskamrater och släktingar. Jag vägrade acceptera sjukdomen. Jag ville ju bara vara "smal som alla andra".
Måltiderna hos oss förvandlades till obehagliga tillställningar. Jag har senare tänkt på mina stackars småsyskon som måste ta del av detta spektakel. Måltiderna var en ständig kamp mellan mina föräldrars vilja och anorexins vilja. Det slutade alltid med att jag vägrade äta mer, min mamma grät och pappa röt. Nu med egna barn kan jag bara känna fasa för den maktlöshet en förälder upplever i en sån här situation. Att se sitt barn tyna bort och ingenting kunna göra!
Tre ord som heltäckande beskriver mitt liv under "anorexins herravälde" är Tvångstankar, Ångest och Hopplöshet. Jag minns att jag satt i fönstret och tittade på de andra barnen som sprang ute på gräsmattan och lekte. Jag grät och önskade att jag fått vara lika fri som de andra och orka leka, känna glädje. Nu ville jag bli frisk, men hade inte krafter kvar att bryta mig loss.
Då vikten fortsatte rasa och vågen visade ynka 22 kg, blev jag inlagd på sjukhus hösten 1993. Det här blev nog min räddning. För på sjukhuset tänkte jag inte stanna! Jag började äta allt som serverades åt mig på brickan. Inte för att bli frisk, utan för att komma hem. Det blev ingen lätt kamp men till min förvåning upptäckte jag att desto fler kilon jag gick upp, desto bättre började jag må. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag kunde skratta igen och faktiskt se alla fina saker runt omkring mig, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag glömmer aldrig decemberdagen då jag blev utskriven. Hur skönt det var att lämna sjukhuset. Med en viktuppgång på 10kg, kände jag mig enorm, men lyckan att få komma tillbaka till livet hade övertaget. Jag prisade Gud och lovade att aldrig mer gå ner ett endaste kilo. Oberoende av hur tjock, jag skulle uppleva mig. Ett löfte som till all lycka hållit.
Då jag var sjuk fanns ingen speciell vård för ätstörningspatienter. Ingen ätträning eller andra behandlingar. Regelbundna besök hos psykoklogen var det enda som erbjöds. Gud vare tack att, det idag finns ordentliga behandlingsmodeller för ätstörningar!
Att jag ändå tillfrisknade relativt snabbt och kunde lämna anorexin bakom mig, det är och förbli ett bönesvar! Sen det faktum att jag fick en egen hund och att jag började i högstadiet, hjälpte till att bryta gamla mönster och starta upp ett nytt liv. Ett nytt liv, jag fortfarande är tacksam över!
Jag har alltid haft en vana (eller ovana beroende på hur man ser det) att konstant gå och nynna på nån melodi. Då jag blev sjuk i ätstörningen anorexia nervosa tystnade sången. Det här lade min då 4-åriga bror märke till.
Det hela började på femman i lågstadiet. Jag har alltid varit liten till växten, men märkte nu att byxorna började kännas spända. Tittade en kväll i helfigursspegeln och tyckte att jag blivit så bred om baken. Första tecknet på att jag höll på att växa upp till kvinna, men jag såg det som ett tecken på att jag höll på att bli tjock. Och det ville jag absolut inte. Redan på den tiden var tyvärr det här osunda smalhetsidealet gällande. Folk bantade, jämförde sina vikter och höll dieter. Så jag beslöt samma kväll att jag skulle börja minska på maten, speciellt fettintaget. Första steget var att byta ut frukosten mot en frukt och nu var den onda cirkeln igång.
Vid en astmakontroll ett par månader senare konstaterades att jag gått ner i vikt. Och efter nya kontroller och sedan min mamma kom på mig med att spotta ut maten, så sattes diagnosen Anorexia nervosa. Ännu för tjugo år sedan var ätstörningar ett ganska okänt begrepp och själv hade jag aldrig hört talas om en sådan sjukdom. För att inte tala om klasskamrater och släktingar. Jag vägrade acceptera sjukdomen. Jag ville ju bara vara "smal som alla andra".
Måltiderna hos oss förvandlades till obehagliga tillställningar. Jag har senare tänkt på mina stackars småsyskon som måste ta del av detta spektakel. Måltiderna var en ständig kamp mellan mina föräldrars vilja och anorexins vilja. Det slutade alltid med att jag vägrade äta mer, min mamma grät och pappa röt. Nu med egna barn kan jag bara känna fasa för den maktlöshet en förälder upplever i en sån här situation. Att se sitt barn tyna bort och ingenting kunna göra!
Tre ord som heltäckande beskriver mitt liv under "anorexins herravälde" är Tvångstankar, Ångest och Hopplöshet. Jag minns att jag satt i fönstret och tittade på de andra barnen som sprang ute på gräsmattan och lekte. Jag grät och önskade att jag fått vara lika fri som de andra och orka leka, känna glädje. Nu ville jag bli frisk, men hade inte krafter kvar att bryta mig loss.
Då vikten fortsatte rasa och vågen visade ynka 22 kg, blev jag inlagd på sjukhus hösten 1993. Det här blev nog min räddning. För på sjukhuset tänkte jag inte stanna! Jag började äta allt som serverades åt mig på brickan. Inte för att bli frisk, utan för att komma hem. Det blev ingen lätt kamp men till min förvåning upptäckte jag att desto fler kilon jag gick upp, desto bättre började jag må. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag kunde skratta igen och faktiskt se alla fina saker runt omkring mig, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag glömmer aldrig decemberdagen då jag blev utskriven. Hur skönt det var att lämna sjukhuset. Med en viktuppgång på 10kg, kände jag mig enorm, men lyckan att få komma tillbaka till livet hade övertaget. Jag prisade Gud och lovade att aldrig mer gå ner ett endaste kilo. Oberoende av hur tjock, jag skulle uppleva mig. Ett löfte som till all lycka hållit.
Då jag var sjuk fanns ingen speciell vård för ätstörningspatienter. Ingen ätträning eller andra behandlingar. Regelbundna besök hos psykoklogen var det enda som erbjöds. Gud vare tack att, det idag finns ordentliga behandlingsmodeller för ätstörningar!
Att jag ändå tillfrisknade relativt snabbt och kunde lämna anorexin bakom mig, det är och förbli ett bönesvar! Sen det faktum att jag fick en egen hund och att jag började i högstadiet, hjälpte till att bryta gamla mönster och starta upp ett nytt liv. Ett nytt liv, jag fortfarande är tacksam över!
Då sången tystnade
" Mamma varför sjunger Tanja inte mera?"
Jag har alltid haft en vana (eller ovana beroende på hur man ser det) att konstant gå och nynna på nån melodi. Då jag blev sjuk i ätstörningen anorexia nervosa tystnade sången. Det här lade min då 4-åriga bror märke till.
Det hela började på femman i lågstadiet. Jag har alltid varit liten till växten, men märkte nu att byxorna började kännas spända. Tittade en kväll i helfigursspegeln och tyckte att jag blivit så bred om baken. Första tecknet på att jag höll på att växa upp till kvinna, men jag såg det som ett tecken på att jag höll på att bli tjock. Och det ville jag absolut inte. Redan på den tiden var tyvärr det här osunda smalhetsidealet gällande. Folk bantade, jämförde sina vikter och höll dieter. Så jag beslöt samma kväll att jag skulle börja minska på maten, speciellt fettintaget. Första steget var att byta ut frukosten mot en frukt och nu var den onda cirkeln igång.
Vid en astmakontroll ett par månader senare konstaterades att jag gått ner i vikt. Och efter nya kontroller och sedan min mamma kom på mig med att spotta ut maten, så sattes diagnosen Anorexia nervosa. Ännu för tjugo år sedan var ätstörningar ett ganska okänt begrepp och själv hade jag aldrig hört talas om en sådan sjukdom. För att inte tala om klasskamrater och släktingar. Jag vägrade acceptera sjukdomen. Jag ville ju bara vara "smal som alla andra".
Måltiderna hos oss förvandlades till obehagliga tillställningar. Jag har senare tänkt på mina stackars småsyskon som måste ta del av detta spektakel. Måltiderna var en ständig kamp mellan mina föräldrars vilja och anorexins vilja. Det slutade alltid med att jag vägrade äta mer, min mamma grät och pappa röt. Nu med egna barn kan jag bara känna fasa för den maktlöshet en förälder upplever i en sån här situation. Att se sitt barn tyna bort och ingenting kunna göra!
Tre ord som heltäckande beskriver mitt liv under "anorexins herravälde" är Tvångstankar, Ångest och Hopplöshet. Jag minns att jag satt i fönstret och tittade på de andra barnen som sprang ute på gräsmattan och lekte. Jag grät och önskade att jag fått vara lika fri som de andra och orka leka, känna glädje. Nu ville jag bli frisk, men hade inte krafter kvar att bryta mig loss.
Då vikten fortsatte rasa och vågen visade ynka 22 kg, blev jag inlagd på sjukhus hösten 1993. Det här blev nog min räddning. För på sjukhuset tänkte jag inte stanna! Jag började äta allt som serverades åt mig på brickan. Inte för att bli frisk, utan för att komma hem. Det blev ingen lätt kamp men till min förvåning upptäckte jag att desto fler kilon jag gick upp, desto bättre började jag må. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag kunde skratta igen och faktiskt se alla fina saker runt omkring mig, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag glömmer aldrig decemberdagen då jag blev utskriven. Hur skönt det var att lämna sjukhuset. Med en viktuppgång på 10kg, kände jag mig enorm, men lyckan att få komma tillbaka till livet hade övertaget. Jag prisade Gud och lovade att aldrig mer gå ner ett endaste kilo. Oberoende av hur tjock, jag skulle uppleva mig. Ett löfte som till all lycka hållit.
Då jag var sjuk fanns ingen speciell vård för ätstörningspatienter. Ingen ätträning eller andra behandlingar. Regelbundna besök hos psykoklogen var det enda som erbjöds. Gud vare tack att, det idag finns ordentliga behandlingsmodeller för ätstörningar!
Att jag ändå tillfrisknade relativt snabbt och kunde lämna anorexin bakom mig, det är och förbli ett bönesvar! Sen det faktum att jag fick en egen hund och att jag började i högstadiet, hjälpte till att bryta gamla mönster och starta upp ett nytt liv. Ett nytt liv, jag fortfarande är tacksam över!
Jag har alltid haft en vana (eller ovana beroende på hur man ser det) att konstant gå och nynna på nån melodi. Då jag blev sjuk i ätstörningen anorexia nervosa tystnade sången. Det här lade min då 4-åriga bror märke till.
Det hela började på femman i lågstadiet. Jag har alltid varit liten till växten, men märkte nu att byxorna började kännas spända. Tittade en kväll i helfigursspegeln och tyckte att jag blivit så bred om baken. Första tecknet på att jag höll på att växa upp till kvinna, men jag såg det som ett tecken på att jag höll på att bli tjock. Och det ville jag absolut inte. Redan på den tiden var tyvärr det här osunda smalhetsidealet gällande. Folk bantade, jämförde sina vikter och höll dieter. Så jag beslöt samma kväll att jag skulle börja minska på maten, speciellt fettintaget. Första steget var att byta ut frukosten mot en frukt och nu var den onda cirkeln igång.
Vid en astmakontroll ett par månader senare konstaterades att jag gått ner i vikt. Och efter nya kontroller och sedan min mamma kom på mig med att spotta ut maten, så sattes diagnosen Anorexia nervosa. Ännu för tjugo år sedan var ätstörningar ett ganska okänt begrepp och själv hade jag aldrig hört talas om en sådan sjukdom. För att inte tala om klasskamrater och släktingar. Jag vägrade acceptera sjukdomen. Jag ville ju bara vara "smal som alla andra".
Måltiderna hos oss förvandlades till obehagliga tillställningar. Jag har senare tänkt på mina stackars småsyskon som måste ta del av detta spektakel. Måltiderna var en ständig kamp mellan mina föräldrars vilja och anorexins vilja. Det slutade alltid med att jag vägrade äta mer, min mamma grät och pappa röt. Nu med egna barn kan jag bara känna fasa för den maktlöshet en förälder upplever i en sån här situation. Att se sitt barn tyna bort och ingenting kunna göra!
Tre ord som heltäckande beskriver mitt liv under "anorexins herravälde" är Tvångstankar, Ångest och Hopplöshet. Jag minns att jag satt i fönstret och tittade på de andra barnen som sprang ute på gräsmattan och lekte. Jag grät och önskade att jag fått vara lika fri som de andra och orka leka, känna glädje. Nu ville jag bli frisk, men hade inte krafter kvar att bryta mig loss.
Då vikten fortsatte rasa och vågen visade ynka 22 kg, blev jag inlagd på sjukhus hösten 1993. Det här blev nog min räddning. För på sjukhuset tänkte jag inte stanna! Jag började äta allt som serverades åt mig på brickan. Inte för att bli frisk, utan för att komma hem. Det blev ingen lätt kamp men till min förvåning upptäckte jag att desto fler kilon jag gick upp, desto bättre började jag må. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag kunde skratta igen och faktiskt se alla fina saker runt omkring mig, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag glömmer aldrig decemberdagen då jag blev utskriven. Hur skönt det var att lämna sjukhuset. Med en viktuppgång på 10kg, kände jag mig enorm, men lyckan att få komma tillbaka till livet hade övertaget. Jag prisade Gud och lovade att aldrig mer gå ner ett endaste kilo. Oberoende av hur tjock, jag skulle uppleva mig. Ett löfte som till all lycka hållit.
Då jag var sjuk fanns ingen speciell vård för ätstörningspatienter. Ingen ätträning eller andra behandlingar. Regelbundna besök hos psykoklogen var det enda som erbjöds. Gud vare tack att, det idag finns ordentliga behandlingsmodeller för ätstörningar!
Att jag ändå tillfrisknade relativt snabbt och kunde lämna anorexin bakom mig, det är och förbli ett bönesvar! Sen det faktum att jag fick en egen hund och att jag började i högstadiet, hjälpte till att bryta gamla mönster och starta upp ett nytt liv. Ett nytt liv, jag fortfarande är tacksam över!
måndag 7 oktober 2013
Utseendefixering
För exakt tjugo år sedan hamnade jag i klorna på tyrannen Anorexia nervosa. En läsare frågade om jag kunde tänka mig att berätta lite om min sjukdomstid och möjligen ge lite råd till den som drabbats av en ätstörning. Jag lovade satsa den här veckans inlägg på just den biten av mitt liv, så den som inte är intresserad kan sluta läsa här och återkomma om en vecka. Min tid som anorektiker känns numera väldigt avlägsen, men jag ska försöka spola tillbaka så gott det går. :)
Du anonyma läsare sa att du var väldigt kroppsfixerad. Det är du nog inte ensam om i vårt fruktansvärt utseendefixerade samhälle! Det är sorgligt att se alla dessa unga flickor och kvinnor göra allt för att passa in i nån slags idealbild. Tyvärr är vårt konsumtionssamhälle en stor bov i det hela. Reklambilderna vill inbilla oss att vi inte duger som vi är. Om vi bara går ner några kilon, hittar den rätta klädstilen, eller stylar vårt hem....då blir vi lyckliga. Undrar när modevärlden ska inse sitt ansvar i det ökade antalet dödsfall,som beror på flickors/kvinnors självsvält? Undernärda, anorektiska modeller borde stängas in på vårdkliniker och inte posera framför kameror som nån slags idealmänniskor!
Du kära anonyma läsare har egentligen kommit ganska långt i din insikt, när du erkänner att du har problem. Då tankar på mat, förbränning och vikt börjar begränsa ditt liv...då är det dags att söka hjälp. Och då skall man inte nöja sig med något annat än professionell hjälp! Så jag skulle varmt rekommendera dig att ta kontakt endera med ätstörningskliniken i Jakobstad eller i Karleby. Lite rådgivning och riktlinjer angående matvanor och hjälp med att bekämpa osunda tankar, skulle underlätta din situation. Ta mod till dej..livet är alltför värdefullt för att inte levas fullt ut!
Gud må ge dig styrka att komma loss ur det här!
Du anonyma läsare sa att du var väldigt kroppsfixerad. Det är du nog inte ensam om i vårt fruktansvärt utseendefixerade samhälle! Det är sorgligt att se alla dessa unga flickor och kvinnor göra allt för att passa in i nån slags idealbild. Tyvärr är vårt konsumtionssamhälle en stor bov i det hela. Reklambilderna vill inbilla oss att vi inte duger som vi är. Om vi bara går ner några kilon, hittar den rätta klädstilen, eller stylar vårt hem....då blir vi lyckliga. Undrar när modevärlden ska inse sitt ansvar i det ökade antalet dödsfall,som beror på flickors/kvinnors självsvält? Undernärda, anorektiska modeller borde stängas in på vårdkliniker och inte posera framför kameror som nån slags idealmänniskor!
Du kära anonyma läsare har egentligen kommit ganska långt i din insikt, när du erkänner att du har problem. Då tankar på mat, förbränning och vikt börjar begränsa ditt liv...då är det dags att söka hjälp. Och då skall man inte nöja sig med något annat än professionell hjälp! Så jag skulle varmt rekommendera dig att ta kontakt endera med ätstörningskliniken i Jakobstad eller i Karleby. Lite rådgivning och riktlinjer angående matvanor och hjälp med att bekämpa osunda tankar, skulle underlätta din situation. Ta mod till dej..livet är alltför värdefullt för att inte levas fullt ut!
Gud må ge dig styrka att komma loss ur det här!
Utseendefixering
För exakt tjugo år sedan hamnade jag i klorna på tyrannen Anorexia nervosa. En läsare frågade om jag kunde tänka mig att berätta lite om min sjukdomstid och möjligen ge lite råd till den som drabbats av en ätstörning. Jag lovade satsa den här veckans inlägg på just den biten av mitt liv, så den som inte är intresserad kan sluta läsa här och återkomma om en vecka. Min tid som anorektiker känns numera väldigt avlägsen, men jag ska försöka spola tillbaka så gott det går. :)
Du anonyma läsare sa att du var väldigt kroppsfixerad. Det är du nog inte ensam om i vårt fruktansvärt utseendefixerade samhälle! Det är sorgligt att se alla dessa unga flickor och kvinnor göra allt för att passa in i nån slags idealbild. Tyvärr är vårt konsumtionssamhälle en stor bov i det hela. Reklambilderna vill inbilla oss att vi inte duger som vi är. Om vi bara går ner några kilon, hittar den rätta klädstilen, eller stylar vårt hem....då blir vi lyckliga. Undrar när modevärlden ska inse sitt ansvar i det ökade antalet dödsfall,som beror på flickors/kvinnors självsvält? Undernärda, anorektiska modeller borde stängas in på vårdkliniker och inte posera framför kameror som nån slags idealmänniskor!
Du kära anonyma läsare har egentligen kommit ganska långt i din insikt, när du erkänner att du har problem. Då tankar på mat, förbränning och vikt börjar begränsa ditt liv...då är det dags att söka hjälp. Och då skall man inte nöja sig med något annat än professionell hjälp! Så jag skulle varmt rekommendera dig att ta kontakt endera med ätstörningskliniken i Jakobstad eller i Karleby. Lite rådgivning och riktlinjer angående matvanor och hjälp med att bekämpa osunda tankar, skulle underlätta din situation. Ta mod till dej..livet är alltför värdefullt för att inte levas fullt ut!
Gud må ge dig styrka att komma loss ur det här!
Du anonyma läsare sa att du var väldigt kroppsfixerad. Det är du nog inte ensam om i vårt fruktansvärt utseendefixerade samhälle! Det är sorgligt att se alla dessa unga flickor och kvinnor göra allt för att passa in i nån slags idealbild. Tyvärr är vårt konsumtionssamhälle en stor bov i det hela. Reklambilderna vill inbilla oss att vi inte duger som vi är. Om vi bara går ner några kilon, hittar den rätta klädstilen, eller stylar vårt hem....då blir vi lyckliga. Undrar när modevärlden ska inse sitt ansvar i det ökade antalet dödsfall,som beror på flickors/kvinnors självsvält? Undernärda, anorektiska modeller borde stängas in på vårdkliniker och inte posera framför kameror som nån slags idealmänniskor!
Du kära anonyma läsare har egentligen kommit ganska långt i din insikt, när du erkänner att du har problem. Då tankar på mat, förbränning och vikt börjar begränsa ditt liv...då är det dags att söka hjälp. Och då skall man inte nöja sig med något annat än professionell hjälp! Så jag skulle varmt rekommendera dig att ta kontakt endera med ätstörningskliniken i Jakobstad eller i Karleby. Lite rådgivning och riktlinjer angående matvanor och hjälp med att bekämpa osunda tankar, skulle underlätta din situation. Ta mod till dej..livet är alltför värdefullt för att inte levas fullt ut!
Gud må ge dig styrka att komma loss ur det här!
lördag 5 oktober 2013
Dilemma
Föräldradilemma. Med barn att uppfostra hamnar man ofta att vara den som gör dedär tråkiga besluten.
Problemet hos oss har nu varit att vår äldsta pojke vädjat om att få köpa nåt slags soft air vapen. En ny innegrej bland byns barn och ungdomar. Man samlas ett gäng med dessa bössor, delar upp sig i lag och börjar kriga med skyddsglasögonen på.
Att pojkarna springer runt i skogen med låtsas jaktgevär och skjuter fåglar och vilt, har jag kunnat acceptera. Men människojakt?
Som barn lärde vi oss att aldrig sikta på en människa. Varken med pekfingret eller med ett låtsasvapen. Den här principen har jag och min man velat tillämpa med vår egen avkomma. Dataspel med krigande eller skjutande har vi också portförbjudit. Så att låta vår pojke köpa ett vapen just för det här ändamålet (fast han har egna pengar till det) känns helt uteslutet.
Jag förstår så väl min pojke och jag vill inte att han ska behöva känna sig utanför. Jag vill inte se honom gråta av besvikelse varje gång den här saken kommer på tal. Men hans mamma och pappa har bestämt sig. Och jag hoppas att han en dag kommer att förstå...
Problemet hos oss har nu varit att vår äldsta pojke vädjat om att få köpa nåt slags soft air vapen. En ny innegrej bland byns barn och ungdomar. Man samlas ett gäng med dessa bössor, delar upp sig i lag och börjar kriga med skyddsglasögonen på.
Att pojkarna springer runt i skogen med låtsas jaktgevär och skjuter fåglar och vilt, har jag kunnat acceptera. Men människojakt?
Som barn lärde vi oss att aldrig sikta på en människa. Varken med pekfingret eller med ett låtsasvapen. Den här principen har jag och min man velat tillämpa med vår egen avkomma. Dataspel med krigande eller skjutande har vi också portförbjudit. Så att låta vår pojke köpa ett vapen just för det här ändamålet (fast han har egna pengar till det) känns helt uteslutet.
Jag förstår så väl min pojke och jag vill inte att han ska behöva känna sig utanför. Jag vill inte se honom gråta av besvikelse varje gång den här saken kommer på tal. Men hans mamma och pappa har bestämt sig. Och jag hoppas att han en dag kommer att förstå...
Dilemma
Föräldradilemma. Med barn att uppfostra hamnar man ofta att vara den som gör dedär tråkiga besluten.
Problemet hos oss har nu varit att vår äldsta pojke vädjat om att få köpa nåt slags soft air vapen. En ny innegrej bland byns barn och ungdomar. Man samlas ett gäng med dessa bössor, delar upp sig i lag och börjar kriga med skyddsglasögonen på.
Att pojkarna springer runt i skogen med låtsas jaktgevär och skjuter fåglar och vilt, har jag kunnat acceptera. Men människojakt?
Som barn lärde vi oss att aldrig sikta på en människa. Varken med pekfingret eller med ett låtsasvapen. Den här principen har jag och min man velat tillämpa med vår egen avkomma. Dataspel med krigande eller skjutande har vi också portförbjudit. Så att låta vår pojke köpa ett vapen just för det här ändamålet (fast han har egna pengar till det) känns helt uteslutet.
Jag förstår så väl min pojke och jag vill inte att han ska behöva känna sig utanför. Jag vill inte se honom gråta av besvikelse varje gång den här saken kommer på tal. Men hans mamma och pappa har bestämt sig. Och jag hoppas att han en dag kommer att förstå...
Problemet hos oss har nu varit att vår äldsta pojke vädjat om att få köpa nåt slags soft air vapen. En ny innegrej bland byns barn och ungdomar. Man samlas ett gäng med dessa bössor, delar upp sig i lag och börjar kriga med skyddsglasögonen på.
Att pojkarna springer runt i skogen med låtsas jaktgevär och skjuter fåglar och vilt, har jag kunnat acceptera. Men människojakt?
Som barn lärde vi oss att aldrig sikta på en människa. Varken med pekfingret eller med ett låtsasvapen. Den här principen har jag och min man velat tillämpa med vår egen avkomma. Dataspel med krigande eller skjutande har vi också portförbjudit. Så att låta vår pojke köpa ett vapen just för det här ändamålet (fast han har egna pengar till det) känns helt uteslutet.
Jag förstår så väl min pojke och jag vill inte att han ska behöva känna sig utanför. Jag vill inte se honom gråta av besvikelse varje gång den här saken kommer på tal. Men hans mamma och pappa har bestämt sig. Och jag hoppas att han en dag kommer att förstå...
onsdag 2 oktober 2013
Veckans bästa
Veckans bästa:
- Upplevelse... var att igen få höra tvillingarnas stadiga hjärtljud! Kändes oerhört skönt, då det varit så sparsamt med rörelser.
- Kommentar...var då min treåring tittade undrande på mig och frågade "Mamma varför har du tagit på dig flytvästen?!" Vi var på väg till biblioteket och jag hade tagit på mig en varm dunväst.
- Känsla...fick jag då minstingen självmant kom och lade armarna runt halsen på mig och viskade förlåt i mitt öra. Storasyster visste berätta att han hällt ut välling i soffan.
- Smakupplevelse.. var en cappuccino-cheesecake som min syster bjöd på.
- Ögonblick..var då min man, denna sena kaoskväll kom till min räddning. Jag fick lämna röran och de skrikande barnen och ta en kort men ack så ljuvlig promenad!
Veckans värsta då... det var väl idag då storebror kom insmygande i köket och sprang iväg med nånting. Detta nånting visade sig vara en nyinköpt, vacker syltburk. Men jag hann upp honom för sent. I syltburken låg nu en död mus, som dom hittat i skogen. Barnen försvarade sitt tilltag med att dom ville konservera musen för att se hur skelettet såg ut. Huujedamej!
- Upplevelse... var att igen få höra tvillingarnas stadiga hjärtljud! Kändes oerhört skönt, då det varit så sparsamt med rörelser.
- Kommentar...var då min treåring tittade undrande på mig och frågade "Mamma varför har du tagit på dig flytvästen?!" Vi var på väg till biblioteket och jag hade tagit på mig en varm dunväst.
- Känsla...fick jag då minstingen självmant kom och lade armarna runt halsen på mig och viskade förlåt i mitt öra. Storasyster visste berätta att han hällt ut välling i soffan.
- Smakupplevelse.. var en cappuccino-cheesecake som min syster bjöd på.
- Ögonblick..var då min man, denna sena kaoskväll kom till min räddning. Jag fick lämna röran och de skrikande barnen och ta en kort men ack så ljuvlig promenad!
Veckans värsta då... det var väl idag då storebror kom insmygande i köket och sprang iväg med nånting. Detta nånting visade sig vara en nyinköpt, vacker syltburk. Men jag hann upp honom för sent. I syltburken låg nu en död mus, som dom hittat i skogen. Barnen försvarade sitt tilltag med att dom ville konservera musen för att se hur skelettet såg ut. Huujedamej!
Veckans bästa
Veckans bästa:
- Upplevelse... var att igen få höra tvillingarnas stadiga hjärtljud! Kändes oerhört skönt, då det varit så sparsamt med rörelser.
- Kommentar...var då min treåring tittade undrande på mig och frågade "Mamma varför har du tagit på dig flytvästen?!" Vi var på väg till biblioteket och jag hade tagit på mig en varm dunväst.
- Känsla...fick jag då minstingen självmant kom och lade armarna runt halsen på mig och viskade förlåt i mitt öra. Storasyster visste berätta att han hällt ut välling i soffan.
- Smakupplevelse.. var en cappuccino-cheesecake som min syster bjöd på.
- Ögonblick..var då min man, denna sena kaoskväll kom till min räddning. Jag fick lämna röran och de skrikande barnen och ta en kort men ack så ljuvlig promenad!
Veckans värsta då... det var väl idag då storebror kom insmygande i köket och sprang iväg med nånting. Detta nånting visade sig vara en nyinköpt, vacker syltburk. Men jag hann upp honom för sent. I syltburken låg nu en död mus, som dom hittat i skogen. Barnen försvarade sitt tilltag med att dom ville konservera musen för att se hur skelettet såg ut. Huujedamej!
- Upplevelse... var att igen få höra tvillingarnas stadiga hjärtljud! Kändes oerhört skönt, då det varit så sparsamt med rörelser.
- Kommentar...var då min treåring tittade undrande på mig och frågade "Mamma varför har du tagit på dig flytvästen?!" Vi var på väg till biblioteket och jag hade tagit på mig en varm dunväst.
- Känsla...fick jag då minstingen självmant kom och lade armarna runt halsen på mig och viskade förlåt i mitt öra. Storasyster visste berätta att han hällt ut välling i soffan.
- Smakupplevelse.. var en cappuccino-cheesecake som min syster bjöd på.
- Ögonblick..var då min man, denna sena kaoskväll kom till min räddning. Jag fick lämna röran och de skrikande barnen och ta en kort men ack så ljuvlig promenad!
Veckans värsta då... det var väl idag då storebror kom insmygande i köket och sprang iväg med nånting. Detta nånting visade sig vara en nyinköpt, vacker syltburk. Men jag hann upp honom för sent. I syltburken låg nu en död mus, som dom hittat i skogen. Barnen försvarade sitt tilltag med att dom ville konservera musen för att se hur skelettet såg ut. Huujedamej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)