En uppdatering

Idag var vi på ny undersökning till Kokkola. Min man var med idag och vi fick lugnt andas ut när vi blev försäkrade om att det nog är två bebisar i magen. Inte tre. Baby B är bara en extra livlig kompis, som inte har tid att ligga stilla. Vilket han visade även under den här undersökningen.
Puh, säger jag ärligt. Två bebisar i samma paket känns alldeles tillräckligt stort för oss!

Allt var bra med våra små och de verkar inte ha för bråttom att komma ut heller. Skönt. Det bästa vore ju att de skulle hållas kvar i magen två, tre veckor till. Läkaren pratar om igångsättning i vecka 36 eller 37, men helst skulle man ju önska att man fick komma igång på naturlig väg. Kanske man tar fram hopprepet i slutet av januari eller skidorna, beroende på vädret. Det borde väl få igång systemet.

Efter undersökningen och före rundvandringen så hann vi med en kafferast i sjukhuscafeét. Medan vi satt där kom en halvbekant man gående förbi och vi bjöd honom att sätta sig ner med oss. Den här mannen känner jag från min barndom som en skojfrisk person, som alltid hade tid med oss barn och nära till skratt. Eftersom jag visste att hans fru tidigare varit svårt sjuk, så frågade jag hur de mår i familjen. Hans svar rullade upp en verklighet där våra egna krämpor och bekymmer bleknade och avdunstade helt. Hustruns tillstånd var nu stabilt, men själv hade han nu genomgått sex operationer och hade en lång sjukdomstid bakom sig med svåra smärtor.
Gode Gud, varför drabbas vissa familjer så hårt? Se till dem barmhärtige Herre..hjälp dem!!

Rundvandringen på BB-avdelningen var givande. Utrymmena kändes inte lika gemytliga som på Jakobstads BB. Men helt ok.

Barnvakterna (mormor och morfar) tyckte att vi skulle ta god tid på oss innan vi vände av hemåt. Så vi lydde snällt det rådet och gick ett varv på stan. Inhandlade det sista nödvändiga i pyttesmå klädväg.
Och nu vet jag definitivt att jag nått över gränsen för en normal graviditetsstorlek. Folks ögon lämnar liksom i min navelhöjd och blir stora som kaffefat. Ett gäng unga tjejer såg helt förskräckta ut, när vi mötte dem. Min man skrattade och sa att de där flickorna nog hade färdigt lekt med pojkar i några år framåt.

Som avslutning trotsade vi ännu till plånboken och for till Rosso på middag. Maten vi beställde in var på sin höjd värd en åtta enligt min smakbedömning, men själva upplevelsen att få sätta sig till bords och beställa in doftande mat är klart värt sitt pris! Att få sitta och prata lågmält med varandra och tugga långsamt, det är en obeskrivlig lyx för småbarnsföräldrar. Ingen som blåser ut ljuset, ingen som häller ut mjölkglas, ingen som skriker, ingen som faller av stolen...
Eftersom jag och min man är mycket medvetna om att en sådan här lugn måltidssituation troligtvis inte upprepas på lång tid framöver, så kändes stunden extra festlig. Nästan andäktig.

Tack Gud för den här dagen. Vi får fortsätta i glädje och tacksamhet.