Vi är redo

Graviditeten är inte längre psykiskt påfrestande. Nu är våra tvillingar så stora och starka att de är klara för denna världen. Ett mirakel jag inte kan tacka tillräckligt för!!
Tålmodigt ska jag nu försöka uthärda även den här sista delen av graviditeten. Den fysiskt påfrestande biten. För nu går det nog tungt. Långsamt.
Jag har svårt att vänja mig vid det här klumpiga tillståndet
Mamman som i somras slog framvolter på studsmattan behöver nu assistans för att komma upp ur sängen. Mamman som med lätthet brukar bestiga klätterväggar, kommer nu med nöd och näppe uppför trapporna till vindsvåningen. Mamman, som brukar visa åt sina barn hur man gör en split, kan inte längre knyta sina egna skosnören.
Jag vet inte ens var min kropp börjar och slutar med den påföljden, att jag ständigt går och knuffar till folk och hinner stänga dörren före jag backat ut magen. Och huden straaamar! Skinnet är så ömt att jag helst skulle gå utan jumper hela dagen.

Då jag tycker att det känns jobbigt brukar jag tänka på de stackars pojkarna inne i magen. Hur upplever de situationen just nu? Att ligga ihopknycklad i en trång och mörk livmoder måste vara ganska påfrestande det också. Sen har de ännu till ett syskon i samma rum, som endera skickar dem en spark eller en rak höger.

Imorgon är 35:e graviditetsveckan till ända och jag ska på ny kontroll. Troligtvis får jag då ett slutdatum, då förlossningen sätts igång om inget börjat ske före. Spännande. Men både jag och bebisarna är onekligen redo nu! Redo för förlossning.