" Mamma varför sjunger Tanja inte mera?"
Jag har alltid haft en vana (eller ovana beroende på hur man ser det) att konstant gå och nynna på nån melodi. Då jag blev sjuk i ätstörningen anorexia nervosa tystnade sången. Det här lade min då 4-åriga bror märke till.
Det hela började på femman i lågstadiet. Jag har alltid varit liten till växten, men märkte nu att byxorna började kännas spända. Tittade en kväll i helfigursspegeln och tyckte att jag blivit så bred om baken. Första tecknet på att jag höll på att växa upp till kvinna, men jag såg det som ett tecken på att jag höll på att bli tjock. Och det ville jag absolut inte. Redan på den tiden var tyvärr det här osunda smalhetsidealet gällande. Folk bantade, jämförde sina vikter och höll dieter. Så jag beslöt samma kväll att jag skulle börja minska på maten, speciellt fettintaget. Första steget var att byta ut frukosten mot en frukt och nu var den onda cirkeln igång.
Vid en astmakontroll ett par månader senare konstaterades att jag gått ner i vikt. Och efter nya kontroller och sedan min mamma kom på mig med att spotta ut maten, så sattes diagnosen Anorexia nervosa. Ännu för tjugo år sedan var ätstörningar ett ganska okänt begrepp och själv hade jag aldrig hört talas om en sådan sjukdom. För att inte tala om klasskamrater och släktingar. Jag vägrade acceptera sjukdomen. Jag ville ju bara vara "smal som alla andra".
Måltiderna hos oss förvandlades till obehagliga tillställningar. Jag har senare tänkt på mina stackars småsyskon som måste ta del av detta spektakel. Måltiderna var en ständig kamp mellan mina föräldrars vilja och anorexins vilja. Det slutade alltid med att jag vägrade äta mer, min mamma grät och pappa röt. Nu med egna barn kan jag bara känna fasa för den maktlöshet en förälder upplever i en sån här situation. Att se sitt barn tyna bort och ingenting kunna göra!
Tre ord som heltäckande beskriver mitt liv under "anorexins herravälde" är Tvångstankar, Ångest och Hopplöshet. Jag minns att jag satt i fönstret och tittade på de andra barnen som sprang ute på gräsmattan och lekte. Jag grät och önskade att jag fått vara lika fri som de andra och orka leka, känna glädje. Nu ville jag bli frisk, men hade inte krafter kvar att bryta mig loss.
Då vikten fortsatte rasa och vågen visade ynka 22 kg, blev jag inlagd på sjukhus hösten 1993. Det här blev nog min räddning. För på sjukhuset tänkte jag inte stanna! Jag började äta allt som serverades åt mig på brickan. Inte för att bli frisk, utan för att komma hem. Det blev ingen lätt kamp men till min förvåning upptäckte jag att desto fler kilon jag gick upp, desto bättre började jag må. Plötsligt en dag så upptäckte jag att jag kunde skratta igen och faktiskt se alla fina saker runt omkring mig, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag glömmer aldrig decemberdagen då jag blev utskriven. Hur skönt det var att lämna sjukhuset. Med en viktuppgång på 10kg, kände jag mig enorm, men lyckan att få komma tillbaka till livet hade övertaget. Jag prisade Gud och lovade att aldrig mer gå ner ett endaste kilo. Oberoende av hur tjock, jag skulle uppleva mig. Ett löfte som till all lycka hållit.
Då jag var sjuk fanns ingen speciell vård för ätstörningspatienter. Ingen ätträning eller andra behandlingar. Regelbundna besök hos psykoklogen var det enda som erbjöds. Gud vare tack att, det idag finns ordentliga behandlingsmodeller för ätstörningar!
Att jag ändå tillfrisknade relativt snabbt och kunde lämna anorexin bakom mig, det är och förbli ett bönesvar! Sen det faktum att jag fick en egen hund och att jag började i högstadiet, hjälpte till att bryta gamla mönster och starta upp ett nytt liv. Ett nytt liv, jag fortfarande är tacksam över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar