För exakt tjugo år sedan hamnade jag i klorna på tyrannen Anorexia nervosa. En läsare frågade om jag kunde tänka mig att berätta lite om min sjukdomstid och möjligen ge lite råd till den som drabbats av en ätstörning. Jag lovade satsa den här veckans inlägg på just den biten av mitt liv, så den som inte är intresserad kan sluta läsa här och återkomma om en vecka. Min tid som anorektiker känns numera väldigt avlägsen, men jag ska försöka spola tillbaka så gott det går. :)
Du anonyma läsare sa att du var väldigt kroppsfixerad. Det är du nog inte ensam om i vårt fruktansvärt utseendefixerade samhälle! Det är sorgligt att se alla dessa unga flickor och kvinnor göra allt för att passa in i nån slags idealbild. Tyvärr är vårt konsumtionssamhälle en stor bov i det hela. Reklambilderna vill inbilla oss att vi inte duger som vi är. Om vi bara går ner några kilon, hittar den rätta klädstilen, eller stylar vårt hem....då blir vi lyckliga. Undrar när modevärlden ska inse sitt ansvar i det ökade antalet dödsfall,som beror på flickors/kvinnors självsvält? Undernärda, anorektiska modeller borde stängas in på vårdkliniker och inte posera framför kameror som nån slags idealmänniskor!
Du kära anonyma läsare har egentligen kommit ganska långt i din insikt, när du erkänner att du har problem. Då tankar på mat, förbränning och vikt börjar begränsa ditt liv...då är det dags att söka hjälp. Och då skall man inte nöja sig med något annat än professionell hjälp! Så jag skulle varmt rekommendera dig att ta kontakt endera med ätstörningskliniken i Jakobstad eller i Karleby. Lite rådgivning och riktlinjer angående matvanor och hjälp med att bekämpa osunda tankar, skulle underlätta din situation. Ta mod till dej..livet är alltför värdefullt för att inte levas fullt ut!
Gud må ge dig styrka att komma loss ur det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar