Höststormarna har dragit fram över Europa och nyhetssändningarna har visat bilder på hur både träd och folk har blåst omkull. Mina tankar går till livets hårda stormar. Stormar som dyker upp plötsligt, utan förvarning och gör att vi faller handlöst.
Jag mötte en gång en kvinna i skidspåret som sa:
- Vet du, när Gud blåser på oss då faller vi. Vare sig vi vill det eller inte.
Jag glömmer aldrig hennes ord, för de är så sanna. Jag har själv varit ordentligt omkullblåst. Och många andra med mig. Vi människor börjar så lätt inbilla oss att vi själva kan stå stadigt, vara starka och klara oss. Sen plötsligt en dag ligger vi där pladask, i hjälplöshet och total oförmåga på sjukbädden. Som skalbaggar på rygg.
Ja, kanske är det Gud som blåser upp dessa stormvindar, som en påminnelse till oss människor om vår svaghet och bräcklighet. Vi inser att vi inget är och inget förmår i oss själva. Gud är den som avgör om vi står eller ligger här i världen. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar