Dilemma

Föräldradilemma. Med barn att uppfostra hamnar man ofta att vara den som gör dedär tråkiga besluten.

Problemet hos oss har nu varit att vår äldsta pojke vädjat om att få köpa nåt slags soft air vapen. En ny innegrej bland byns barn och ungdomar. Man samlas ett gäng med dessa bössor, delar upp sig i lag och börjar kriga med skyddsglasögonen på.
Att pojkarna springer runt i skogen med låtsas jaktgevär och skjuter fåglar och vilt, har jag kunnat acceptera. Men människojakt?

Som barn lärde vi oss att aldrig sikta på en människa. Varken med pekfingret eller med ett låtsasvapen. Den här principen har jag och min man velat tillämpa med vår egen avkomma. Dataspel med krigande eller skjutande har vi också portförbjudit. Så att låta vår pojke köpa ett vapen just för det här ändamålet (fast han har egna pengar till det) känns helt uteslutet.

Jag förstår så väl min pojke och jag vill inte att han ska behöva känna sig utanför. Jag vill inte se honom gråta av besvikelse varje gång den här saken kommer på tal. Men hans mamma och pappa har bestämt sig. Och jag hoppas att han en dag kommer att förstå...