Äntligen börjar den här långa dagen vara till ända. Min man har varit borta på arbetsresa i Sverige och jag och barnen har hållit till inomhus och röjt upp i köksskåpar. Märkligt vilket tomrum han lämnade efter sig, husbonden, när han tidigt i morse begav sig iväg. Min morgon blev trög och tröttsam utan den där varma avskedskramen. Ingen att vänta hem till middagen. Kvällsmaten blev en bråkig tillställning och kaffestunden efteråt blev tråkig. När barnen somnat blev kvällen så ensam, utan nån att tugga stora mackan med och utan nån att prata med.
Min saknad är löjligt obefogad tycker kanske någon. Men ändå är den verklig och jag känner på riktigt att halva jag fattats idag. Speciellt starkt känner jag saknaden efter husse då vår stora hund spyr upp den mest fasansfulla röra jag nånsin sett. Överväger starkt att kalla på brandkåren i det skedet. Dom är väl specialiserade på att röja upp dylika problemavfall?
Tackar Gud att jag har en man som brukar förgylla mina vardagar med sin närvaro. Och gråter en skvätt för de som inte har det på samma vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar