Sorg

Imorgon firar vi Alla helgons dag. En dag att minnas de medmänniskor och familjemedlemmar som avlidit. En dag att igen känna saknad och sorg.

Själv har jag ingen att sörja och det är en sak jag verkligen inte sörjer över. Men ibland känner jag mig handikappad när jag möter människor som just mist någon. Har man inte genomlevt det här själv, så är det svårt att omfatta vidden av vad dessa människor går igenom. Alla tröstande ord faller liksom platt till marken.

Tänk att jag levt i över 30 år och aldrig mist någon i min närhet. Min morfar dog när min mamma var ung, men förutom det har jag hela familjen och släkten kvar. Farfar, farmor, mormor och alla sextio kusiner. Men klockan fortsätter ticka vidare och jag vet att den dagen inte kan vara långt borta, då även jag hamnar att ta avsked av någon.

Men när vi imorgon går till gravgårdarna och tänder ljus, då ska vi tänka på det himmelska ljuset som väntar oss bortom detta liv. Det eviga ljuset. Där vi alla möts igen.