Jag en obotlig tisdsoptimist. Tror att jag ska hinna både det ena och det andra och konstaterar i slutändan av dagen att endera får jag besviken gå och lägga mig, eller så får jag förlänga dygnet med några timmar.
Här sitter jag nu efter en sådan där "förlängd dag" och försöker få ner pulsen. Dagens sista projekt var en födelsedagstårta. Och jag undrar när jag ska lära mig att jag inte är rätt person att förverkliga mina kära barns önskemål angående födelsedagstårtor! Det finns ju så många skickliga tårtmakare..
Men barnen de önskar och jag skapar snabbt en bild i hjärnkontoret, av hur den vackra tårtan ska se ut. Inga problem, tänker jag övertygat och handlar hem alla ingredienser. Snart uppkommer dock problem. Tårtbottnen bränns i kanterna, sockermassan spricker och marsipanet vägrar forma sig till önskvärda figurer. Det hela slutar i total frustration.
Det är bra att tänka positivt, men ibland tror jag att vi optimister mest ställer till problemsituationer för oss själva.
Få se vad födelsedagsbarnet tycker imorgon. Med lite fantasi ska väl gossen se vad tårtan föreställer. Jag får försöka kompensera tårtfiaskot med extra många kramar.
Ja, tänk att min lilla John redan fyller fyra hela år! Han som växt upp som fastlimmad i famnen, hängande i min hårfläta. Han är fortfarande det av barnen, som helst kryper upp i knät för en mysstund med mamma och det hoppas jag han ska fortsätta med många år framöver! Tills militärtjänstgöringen kallar, tänker optimisten i mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar