Oroliga tankar

Dryga en månad kvar. Känns som att den här graviditeten räckt längre än alla fyra tidigare graviditeter tillsammans. Men nu när jag fått må så bra själv de senaste veckorna och inte behövt oroa mig för bebisarna, så har dagarna börjat rusa fram. Den väntade stunden då jag ska få ta upp mina små pojkar i famnen närmar sig och jag får bråttom att ställa allt i ordning.

Jag är så otroligt tacksam att vi kommit så här långt! Men samtidigt hinner också alla de där oroliga tankarna upp mig nu. Hur ska förlossningen gå? Tänk om de är sjuka? Hur länge måste vi stanna på sjukhus? Tänk om bebisarna bara gråter sig genom nätterna? ( vi har haft av den sorten, så vi vet..) Hur ska man få vardagen att rulla?

Den svåraste tanken är: Hur ska famnen räcka till för alla våra barn? Nyfödda bebisar tar den tid de behöver och kräver omvårdnad till hundra procent. Men hur ska vi hinna se och lyssna till våra andra barn? Hur kommer syskonen att reagera, när mamma och pappa har händerna fulla och alla gäster bara vill se på tvillingarna?

Min man brukar säga att jag ska sluta grubbla på saker i förväg. Och jag önskar verkligen att jag kunde bli mer lik honom och planera bara en timme framåt. Anstränger mig hårt för att bli kvitt bekymmersrynkorna i pannan och välja det bekymmerslösa alternativet: Att leva här och nu.

Ska nog klämma i med psalmen " Blott en dag" igen. Den sången andas trygghet, tacksamhet och framtidstro. Just vad jag behöver vila i nu.