Slocknat liv

Vi fick igår ta del av ett tragiskt bud. En av mina småkusiner, en yngling i sina bästa år, valde att ge upp sitt liv. Kvar står chockade föräldrar, syskon och vänner.  Mitt hjärta gråter med hans anhöriga. Men också med alla de ungdomar som mår dåligt idag.

Illamåendet bland våra unga växer och det är skrämmande att läsa hur många elever redan i högstadieåldern lider av  utbrändhet och depressioner. Precis som om livet idag blivit så hektiskt och komprimerat att krafterna inte räcker mer än i tjugo år!
Hur har det blivit så här? Är det kraven? Stressen? Det kalla, materialistiska samhället? Ungdomarna idag har så fullspäckade kalendrar. De ska vara effektiva, duktiga i skolan, vältränade, stylade, socialt kompetenta...och ännu till ständigt uppkopplade. Hur påverkar den här ständiga närvaron på sociala medier ungdomarnas hälsa i längden?? Är mänskohjärnan i sin litenhet faktiskt kapabel att klara alla dessa intryck den matas med idag?

Jag har för länge sedan insett sanningen i uttrycket "små barn, små bekymmer och stora barn, stora bekymmer". Och jag måste säga att jag njuter av att få stoppa om alla mina barn på kvällen. Jag vill fortsätta att linda in dem i sina täcken och vill aldrig skicka ut dem i livets kalla, tuffa korridorer. Bekymmersfria barndom, låt den räcka länge..

Vi vill skydda våra barn. Men ibland har den tanken slagit mig att tänk om problemet i själva verket är att dagens barn och unga är för skyddade!? Har de fått för lite motgångar, upplevt för lite besvikelser och sett för lite lidanden i sina liv? Blir de bara inlindade i varma täcken och serverade allt på silverfat? För vi vet, att motgångar till viss del styrker en människa. Ger dendär glöden att vilja kämpa. Att vilja leva.
Visst har ungdomarna många strävanden och mål i sina liv, men hur blir det om alla dessa strävanden ska gagna bara ett enda syfte, nämligen att själv få framgång och lyckas bra i livet. En självcentrerad livsstil föder lätt känslor av likgiltighet och meningslöshet.

Jag tror att ungdomar mår bra av att få ta ansvar och bli utdelade meningsfulla uppgifter. Vi borde uppmuntra dem att minska på träningspassen och studierna för att någon gång hälsa på gamle farmor, sitta barnvakt åt grannen eller engagera sig i någon hjälpverksamhet. Och vilken livsstil har vi vuxna valt? Duger den som exempel för våra barn?

Sist men inte minst, ska vi komma ihåg att berätta åt våra barn hur mycket älskar dem. Oberoende prestationer eller misslyckanden. Och sen får vi knäppa våra händer att Gud ska ge dem insikt i livets verkliga mening!