Varför väntar man i det längsta med att vända sig med bekymren till den allsmäktige Fadern? Först när man själv är helt chanslös och problemen håller på att kväva en, först då knäpper man sina händer. Jag tror nästan Fadern ser på sina kämpande barn med ett småleende. Att det ska vara så svårt att be om hjälp.
Förra veckan knäppte jag mina händer över ett bekymmer som började kännas övermäktigt. Ikväll knackade det på dörren. Vi står förstummade. Gud svarade inte på det sätt vi kanske tänkt, men Han svarade. Och det med råge. I år kom julen med Jesusbarnet i famnen till vårt hem den 19. november!
Let every thing that hath breath praise the Lord. Praise ye the Lord! Ps150:6
Nu blir jag nyfiken, vill du berätta mera.??
SvaraRaderaJag väljer att låta den här berättelsen stå som den är. Vi hade ett praktiskt bekymmer i familjen, knäppte händerna och fick svar tre dagar senare på ett väldigt konkret sätt. Det jag ville säga med inlägget var att våra mänskliga problem aldrig är för stora, för små eller för komplicerade för att kunna bli besvarade. " Be och ska ni få, sök och ska ni finna, bulta och dörren ska öppnas för er" (Matt 7:7) Än en gång har jag blivit påmind om det här!
SvaraRadera