Körde förbi min väninnas hus igårkväll. Eller rättare sagt platsen där deras hus stått. Allt var jämnat med marken. Kvar fanns bara jordmassor och en stor grävmaskin. Där hade vi många gånger suttit och druckit kaffe vid köksbordet...jag tyckte synen var brutal.
För lite över tre veckor sedan vaknade min vän mitt i natten och hörde ett konstigt ljud utifrån. Hon var säker på att det var Gud, som väckte henne, för när hon tittade ut genom fönstret såg hon flammande eldslågor. Uthuset brann och elden var på väg mot husväggen. Familjen räddade sig i säkerhet. Men innan brandkåren var på plats så hade också själva huset antänts och skadorna blev sist och slutligen så pass stora att en rivning av huset blev faktum.
Ingen i familjen skadades, tack och lov. Men att sedan påstå att materiella skador bara är bagateller, är nog bara lätt att säga från sidan sett. Ett hem är ett hem. Fullt med minnen, saker man fått och saker som formats fram genom åren. Att se det försvinna, kan vara mer smärtsamt än man tror.
Den familj, som nu miste sitt hem, har haft det kämpigt redan en längre tid. Mamman lider av en kronisk sjukdom, och det har tärt både på humöret och familjens ekonomi. Dagen före branden, skickade jag ett sms och och frågade hur hon hade det. Jag förstod på svaret att hon just nu var trött. Knäppte mina händer på kvällen och bad speciellt för henne, min goda varmhjärtade vän,och nästa morgon vaknar jag och får höra om branden.
-Nej, varför Gud!!? Varför just hon och hennes familj!? Dessa ilskna frågor, som inte kommer att få svar. Inte här på detta klot åtminstone.
Men sett i backspegeln, har Gud varit med dem också i det här. De har välsignats med både ekonomisk och praktisk hjälp. Från släkt, vänner och församlingen. I december borde ett nytt hem stå inflyttningsklart för dem. Vi är många som fortsätter bära dem i böner och hoppas att de inte ska misströsta. Utan orka ta hand om varandra och se med nytt ljus på framtiden. Styrkekramar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar