Tålamod

Jag trodde att jag var en tålmodig människa, ända tills jag fick barn att uppfostra.
Mitt tålamod tryter gång på gång. Det sker när barnen sitter och nyper varandra i baksätet, gnäller i butiken, slår dövörat till när jag försöker prata med dem och när de börjar kasta köttbullar vid matbordet. Jag känner hur trycket ökar i mig, som i en gammal ångkokare. Börjar väsa och fräsa. Kan ryta till, så gardinerna fladdrar. Suck, det var ju det här scenariot som aldrig skulle förekomma i mitt föräldraskap.

En klok pappa har sagt att vi får exakt sådana barn, som vi behöver. De jobbiga egenskaperna som våra barn har, är till för att fostra oss som föräldrar. Barnens olydnad, gnäll och bråk ska ses som utmaningar.

Det är en tanke som hjälpt mig själv många gånger. Speciellt när något av barnen befunnit sig i en besvärlig trotsålder. Sen är det också så, att en del barn kräver mindre och andra kräver mer. Och vi måste älska och acceptera dem precis som de är. Svårigheterna är sedan till för att lösas.

Och jag antar att om Gud gett oss barn, så har vi lov att tigga honom om hjälp, så att vi fostrar på rätt sätt.
Jag knäpper mina händer och ber att Han ska förlänga mitt tålamod med många meter. Eller kilometer.